Kvinnorna säger att det är för få platser för kvinnor på härbärget, detta leder till att de inte ens går dit då de vet att de kanske inte
får en plats. Det i sig innebär att kvinnorna stannar kvar i en miljö där våld och övergrepp förekommer eftersom de vill ha tak över huvudet.
Det är en av slutsatserna i en rapport som sammanställts i syfte att åstadkomma en mer jämställd beroendevård i Eskilstuna.
Marika Eklund, tillförordnad verksamhetschef för Stadsmissionen i kommunen, delar bilden om att kvinnor i hög grad undviker att söka hjälp på härbärget – men menar att huvudskälet inte har med antalet sängplatser att göra.
– Jag har aldrig hört någon säga att de inte söker för att de är rädda att bli avvisade, men vi hör ofta att kvinnorna inte törs. Härbärget har plats för två kvinnor och åtta män – men man sover naturligtvis inte tillsammans. Många vet inte det, och andra tycker att det är obehagligt att stå i samma kö som män som kan vara förövare, säger Marika Eklund.
Hon berättar att 80 procent av de som söker sig till Stadmissionens verksamhet är män – dag som natt. Den ojämna fördelningen kan också knytas till skam, menar Marika Eklund.
– Det finns ett stigma knutet till kvinnor som missbrukar. För många är det väldigt skamligt, och kvinnor tar ofta längre tid på sig att söka hjälp. Av någon anledning skäms kvinnor mer än män.
Var hamnar kvinnorna i stället?
– Där delar jag slutsatsen rapporten visar; kvinnorna hamnar i miljöer som är långt mycket farligare för dem. Man sover hos män som kan utnyttja en och får inget stöd med att ta sig ur missbruket. Härbärget ger ju inte bara tak över huvudet – man får också mat i magen och allt stöd vi kan ge i kontakter med myndigheter. Vi hjälper människor att ta sig vidare.
Hur kan man nå ut till kvinnorna?
– Jag ser skillnad på våra könssegregerade härbärgen i Stockholm. Där känner sig kvinnorna tryggare och det är alltid fullbelagt. I den bästa av världar skulle vi också ha ett eget härbärge för kvinnor. Det vore fantastiskt. Men det handlar mycket om pengar och är beroende av hur mycket vi kan samla in och vad vi mäktar med.
Marika Eklund berättar att man, i avsaknad av ett härbärge reserverat för kvinnor, i stället gör sitt bästa för att informera allmänheten om hur verksamheten fungerar.