"En ynnest att ha fått vara med om så mycket"

Karin Wibom skrattar där hon står vid sin arbetsplats, och plockar med den lilla "to do"-bok hon gjort i ordning till sin efterträdare.

– Så här rent har det aldrig varit på mitt skrivbord. 

Hennes blick vandrar ut genom fönstret, upp mot Husby-Rekarne kyrka.

– Jag kommer att sakna den här fantastiska miljön.

Mobilen plingar till. Det är glada tillrop från en mormor vars barnbarn Karin ska döpa i helgen. Denna den sista arbetslördagen – innan semestern och hennes avskedspredikan i slutet av augusti – innehåller sammanlagt tre dop, ett bröllop och en helgmålsbön. En inte speciellt ovanlig arbetslördag för en av de mest välanlitade prästerna i trakten, och för en yrkeskvinna inne på sitt 40:e arbetsår.

Fast den här våren har varit väldigt speciell. På pastorsexpeditionen intill kyrkan har nio av tio arbetskamrater legat däckade i covid-19. Karin var en av dem som blev allra sjukast, och både före och efter har pandemin påverkat hennes yrkesroll.

– Man är så nära människor som präst, på förrättningar och i själavårdande samtal. Man vill sträcka ut en hand, klappa en arm. Och jag som ju är en öppen och spontan person som gärna kramar om alla jag känner, har fått lära mig ett nytt sätt att möta människor på.

Hon för ihop händerna framför hjärtat, som i bön.

Sjukdomen betedde sig i Karins kropp som den gör hos många; en rejäl förkylningsperiod, och så ett par piggare dagar innan ett tungt bakslag.

– Jag vaknade en natt med ett av lejonen från Drottninggatan i Stockholm på bröstet, kunde varken andas in eller ut. Jag hade sån dödsångest, och försökte ringa 1177, men det var flera hundra före i kön.

Via Kry-appen fick hon i stället läkarkontakt snabbt. 

– Med en ängels röst hade han på 20 minuter pratat ned min puls från över 180 till 80 och konstaterat att jag nog skulle fixa det här utan att ringa ambulans. Jag ville inte upp till sjukhuset, hade hört om folk som fått covid där.

– Genom min profession har jag varit med om väldigt tuffa grejer; trauman, trafikolyckor, självmord, och tycker jag har en bra självkänsla. Men den där ångesten, och tankarna jag fick kring om det verkligen var meningen att jag skulle dö på det här sättet... Nu kan jag nog möta det mesta i livet.

– Men jag ber för att vi slipper en andra våg av sjukdomen, den tror jag inte mänskligheten klarar.

I sammanlagt fyra veckor var Karin hemma. Hon är fortfarande väldigt trött efter sjuktiden, men nu börjar en annan sorts trötthet ta över; den som dyker upp när man rensar efter ett långt yrkesliv, packar ner och säljer ett älskat boende, och säger hejdå till människor. På ett annat sätt än hon planerat. Biskopsvisitationen hon förberett i många år blev inställd. Och de avskedsfester hon tänkt ha för vänner och bekanta frös inne. Den stora tack- och farvälföreställningen i kyrkan kan förstås inte heller genomföras nu, under coronapandemin.

– Den här våren hade jag sett fram emot, sen kom en annan krona och krönte min tjänstgöring, säger hon och tröstar sig med att hon som bondtös är van vid växelbruk, med träda vissa år. En del får så, och andra får skörda. Hennes efterträdare, Patrik Skantze och Jenny Ludvigson, får skörda vad Karin sått, efter att verksamheten legat en tid i träda.

Nu går flyttlasset "hem" till Värmland. Karin är född och uppvuxen i Ransäter, födelseort för flera kända svenskar.

– Det är Erik Gustaf Geijer, Tage Erlander och jag –  i all blygsamhet. Där har vi vårt paradis i dag, stugan vid skogssjön som vi kände att vi ville ha närmare till. Så vi flyttar till Karlstad, ska hyra en lägenhet och ha friheten att göra vad vi vill.

Hon säger det med glädje och förväntan men självklart också med lite sorg i rösten, och hon summerar sitt yrkesliv och konstaterar att hon haft fina år i alla pastorat hon tjänstgjort i. Förutom ett.

I Eskilstuna har Karin Wibom arbetat som präst i omgångar. Maken Roberts tjänster i fastighetsbranscher har tagit familjen från Stockholms innerstad till Strängnäs och Eskilstuna, ner till Västra Götaland och tillbaka igen.

– När Robert fick en chefstjänst i Borås 1999 sökte och fick jag vad jag trodde var en fin kyrkoherdetjänst i kommunen. Den tiden blev i stället mitt mörka hål, en härdsmälta som slutade med tio månaders sjukskrivning. De ville ha en knähund, jag är mer av en strävhårig tax.

Robert insåg att han höll på att förlora sin fru och ställde upp helhjärtat för Karin. Han sökte och fick en chefstjänst på Fortifikationsverket i Eskilstuna när hon tipsats av gamla vänner här om en ledig tjänst i S:t Andreas församling. I nio år, fram till sammanslagningen av församlingar i Eskilstuna, blev hon kvar där. Sedan erbjöds hon en kommunistertjänst i Husby-Rekarne och Näshulta. När kontraktsprost Håkan Jarl gick i pension 2013 tog hon över som kyrkoherde.

Härifrån tar hon med sig många fina minnen. Ett av de starkaste utgörs av arbetet med de många flyktingar som kom till Hållsta under flyktingkrisen 2014. Församlingen räckte ut en hand, samlade in kläder, höll i svenskundervisning och gjorde sitt bästa för att ena det lilla samhället i att hälsa främlingarna välkomna.

– Vi lärde oss otroligt mycket när 250-300 människor kom och det nästan blev kalabalik. Många hade knappt kläder på kroppen.

Karin konstaterar att prästyrket inte är något man pensionerar sig från.

– Man är präst till den dag man lägger näsan i vädret – eller säger nej till vår herre och blir avkragad. Blir jag tillfrågad om inhopp kan jag tänka mig att ställa upp, på mina villkor. 

– Det är en ynnest att ha fått vara med om så mycket, jag är oerhört tacksam. Yrket bjuder på fantastiska möten med människor.

Som det när hon lyckades hjälpa den överlycklige barfotaflyktingen med skostorlek 52 till ett par vinterkängor. När det visade sig att hon 34 år tidigare i Stockholm döpt den brudgum hon strax skulle viga samman med kärestan i Husby-Rekarne kyrka. Och när hon fick rycka in och döma en fotbollsmatch på Gyllingsvallen i Hällberga, och församlingen hängde upp en banderoll med devisen "Vi tror på GoIF också".

 Men, nu är det dags att lämna över till yngre kollegor. 

– Den kyrka jag började tjäna för 40 år sedan känner jag kanske inte riktigt igen i dag. Det är så lätt att säga att alla ska vara med, genom rikskyrkans centraliserade it-plattform. Men man förlorar den lokala förankringen, och här ute har vi inte ens fiber än, säger Karin Wibom och blickar åter ut mot sin älskade kyrkbacke.