Brevet börjar med rubriken "Ett rop på hjälp". Syrén vädjar om krafttag från landstingsledningen för att rädda det som räddas kan innan kirurgkliniken är helt körd i botten.
Hon vittnar om hur patientkomplikationer och vårdskador numera inte självklart rapporteras och hur det ibland avhandlas bakom stängda dörrar så att alla inblandade omöjligt har en chans att få säga sin sak.
Bara den senaste veckan beskriver Syrén hur hon fått kännedom om hur två patienter fått felaktiv utredning och behandling, och hur hon är rädd för att rapportera fallen.
"Att konstruktivt kritisera handläggning av patienter/rutiner/klinikledningens och verksamhetschefens arbete har tidigare straffat sig" skriver hon och tar upp ett fall där en enhetschef råkat mycket illa ut.
Hon uttrycker en önskan om att få arbeta på en arbetsplats där hon slipper ha en klump i magen när hon arbetar med sina patienter och utbildar yngre kollegor.
Brevet avslutas med; "Vilka problem ser ni i landstingsledningen som mest prioriterade på kliniken och vad anser ni vara rätt åtgärder att komma till rätta med problemen?".