Precis 20 år efter det att Thorne Wallman startade sin klinik som privatpraktiserande läkare kommer han att lämna den. Exakt på dagen.
– Det känns tragiskt. Men som min kloka fru sa så kommer det kännas lika jobbigt att lämna patienterna och kliniken oavsett om jag gör det nu eller om några år.
I dag har han fyra titlar på sitt visitkort, snart är det dags att uppdatera det. I november kliver han på tjänsten som samordnare för Primus, Primärvårdens utvecklingsenhet, vid landstinget Sörmland.
– När jag fick frågan ställdes jag inför valet att göra det nu, eller om fyra år när jag egentligen planerat att gå i pension.
Tjänsten han nu ska tillträda har han själv efterfrågat i flera års tid. Forskning och evidensbaserad vård är något han velat se mer av under sin tid som läkare. Och faktiskt redan innan dess. Det var just jakten på att ta reda på hur saker förhåller sig som fick in honom på läkaryrket.
– Jag arbetade på Försäkringskassan som utredare och såg hur många som blev förtidspensionerade. När jag ställde frågan om vad en förtidspensionering innebär för dessa människor var det ingen som kunde svara.
Thorne Wallman var då 26-27 år gammal. Hemma fanns två små barn. Var det verkligen läge att byta bana? Läsa till läkare? Samtidigt kände han att han inte kunde sitta och vara en, som han säger, bidragande orsak till att så många blev förtidspensionerade. Han och frun Ann diskuterade saken noga. Efter ett års funderande bestämde de att han fick söka. Men bara en gång. Lite resonerade de så att han förmodligen inte ens skulle bli antagen.
– Men till min stora glädje och fasa så kom jag in.
Och visst var utbildningen vid Karolinska institutet lärorik, men fortfarande gnagde den där frågeställningen han hade tagit med sig in dit. Som färdig läkare, specialiserad på allmänmedicin, stod han fortfarande utan svar.
Tillsammans med en kollega och en forskare vid Uppsala universitet började han så smått titta närmare på saken. Men något kom i vägen. Det hade hunnit bli 1994, "ett magiskt år" som Thorne Wallman kallar det.
– Då blev det fri etablering för de allmänläkare som ville starta upp privatpraktiserande kliniker. Men det var ett valår, och vi visste ju inte om möjligheten skulle finnas kvar efter valet.
Ännu ett beslut för honom och frun Ann att ta ställning till. De gav sig själva en viss betänketid. Under en två veckor lång, eller kort beroende på hur man ser det, husbilssemester i Europa diskuterade de igenom saken. Skulle de våga ta steget att lämna landstinget och stå på egna ben, han som läkare och hon som sjuksköterska?
– Jag var läkare på Fröslunda vårdcentral och jag trivdes verkligen jättebra. Men jag och min fru Ann hade alltid sagt att vi skulle vilja jobba tillsammans.
När de kom tillbaka till Sverige hade de inte bara hunnit med att rädda livet på en person som fått hjärtsvikt, de hade också bestämt sig. I november 1994 flyttade de in i lokalerna på Rådhustorget.
Men arbetet på kliniken stoppade upp forskningen och Thornes sökande efter svar drog ut på tiden.
– Men så hittade jag materialet till avhandlingen när jag städade hemma, jag tror det var 1997-1998 nångång.
Han ringde upp sin gamla professor och slängde ur sig att han funderade på att helt sonika elda upp materialet i sin vedspis.
– Hans svar var kort: Kom hit!
Tillsammans satte de sig ner och såg över sina möjligheter. Fanns det någon ledig tid till att avsluta forskningen? Det fanns det. På lördagar. Eller i alla fall varannan lördag. Men de var tvungna att börja om från början. Tio år tog det men 2008 var avhandlingen klar och Thorne disputerade vid Uppsala universitet.
Titeln? "Disability Pension with Special Reference to Sick Leave Track Record, Health Effects, Health Care Utilisation and Survival: A Population-based Study".
Trots det kanske inte helt säljande namnet gav avhandlingen svallvågor.
– Jag fick mina sju minuter i Sveriges Radios P1, säger Thorne och skrattar.
Men vad exakt var det han hade funnit?
– Vi visade att man dör av förtidspensionering.
I Eskilstuna-Kurirens arkiv finns en artikel från när avhandlingen kom:
"Eskilstunaläkaren Thorne Wallman är bekymrad. I sin avhandling slår han fast att förtida pension är direkt skadligt. Ändå blir tusentals människor förtidspensionärer varje år.
– Förtidspensionärer är sjuka, har nedsatt funktionsförmåga och är utsatta. Men på vetenskaplig grund kan vi säga att vi tar livet av dem om vi håller på så här."
12 000 patienter hade följts under en period av mer än 20 år. Av dessa blev drygt 1 900 förtidspensionärer. Dessa visade en högre dödlighet som, sjukdomen borträknad, inte kunde förklaras med annat än förtidspensioneringen. Att det är farligt att hamna utanför systemet.
– Nu är jag glad över att man har bromsat det här, och ställer större krav kring sjukskrivningar. Att man verkligen vänder på varje sten innan.
Då som nu understryker han vikten av att ha ett arbete att gå till. Själv har han haft flera. Många av dem samtidigt. Jag kommer på mig själv med att försöka räkna ut hur många procent Thorne Wallman egentligen arbetar. 50 procent där, en kvart här, 20 procent där... Men matematik har aldrig varit min starka sida.
Forskningshandledare, privatpraktiserande läkare, universitetslektor...
Nu är det främst den privatpraktiserande läkaren som får stå tillbaka. Mottagningsarbetet på Rådhusgatan byts ut mot kontoret i FoU Centrums lokaler på Kungsgatan. Praktiken tas över av en ny läkare.
– Nu kan jag lugna många patienter med att det kommer fungera lika bra även när jag slutar. Det har varit en fantastisk tid. Vi har fått en otrolig patientrespons och de allra flesta har varit positiva.
Ramarna för den nya tjänsten är öppna men för Thorne finns ett tydligt mål. Det är primärvården som står i fokus, och där främst kvalitetsfrågor och vårdutveckling.
– Det finns alla förutsättningar för att det här ska bli riktigt bra.
Han ser framför sig en vård som bygger på vetenskap och att Sörmland på så sätt bli en attraktiv region som lockar till sig rätt kompetens. Samtidigt är han medveten om att det är ett krävande uppdrag han åtagit sig.
– Det kommer bli en utmaning, den nya tjänsten är ingen reträttpost.
Kanske hittar han inspiration och styrka hos sin förebild William Booth, som grundade Frälsningsarmén:
"Så länge kvinnor gråter som nu tänker jag kämpa; så länge små barn får gå hungriga tänker jag kämpa; så länge män döms om och om igen till fängelse tänker jag kämpa; så länge det finns ett fyllo kvar, så länge det finns fattiga och trasiga flickor kvar på gatan, så länge det finns en enda mörk själ som inte nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa. Jag tänker kämpa ända till slutet!"