I kölvattnet av den insändare som publicerades den 10 juni har ett stort samhällsintresse för skyltarna på Kjula skola väckts. Vissa tycker att skyltarna borde ses som ett kulturminne, andra att deras budskap inte är förenliga med vad som får pryda en skola.
En som hoppas att skyltarna ska få behålla sina platser är Leif Eriksson, som själv gick i Kjula skola och den man som 1964 och 2009 fick uppdraget restaurera skyltarna från väderbitet till vackert skick.
– Jag började i Kjula skola 1953, och min pappa innan mig runt 1910. Han har berättat att skyltarna satt där redan då, så jag blev lite snopen när jag fick höra att de ska plockas ned. Särskilt då det verkar vara till följd av en enskild persons klagan, säger Leif Eriksson.
– Jag målade om skyltarna under sommaren 1964 när skolan var tom, och sedan igen 2009. Jag tror att jag höll på i 20 timmar varje gång, det tar sin tid med den där typen av text. Jag ville ha den äldre typografin kvar, så jag fick göra en stencil i smörpapper. Under 100 år har ingen klagat, och jag tycker det är konstigt att man ska börja bråka nu, säger Leif Eriksson.
Att ingen skulle ha kommit med åsikter om skyltarna under 100 år är dock inte säkert. Bernth Karlsson från Hembygdsföreningen Kjula-Jäder har tillhandahållit en memoar skriven av Karin Gustafsson i Karlåker, som porträtterar hennes liv i Kjula mellan 1894-1995 (Karin Karlsson blev 101 år gammal!)
Karin Karlsson skriver följande:
"Som ett minne och ett kuriosum är ju de två tavlor som pryder väggen där förr ingången var. De vackra orden har man ju läst om och om igen alltsedan barnaåren.
Gudsfruktan är vishetens begynnelse.
Vi lära inte för skolan utan för lifvet.
Medan min make arbetade som byggnadssnickare hade han tavlorna hemma för reparation. De hade blivit glesa av väder och vind och behövde litet översyn med både trä och färg.
Vid något sammanträde angående reparationen av skolan var det någon ledamot som tyckte att tavlorna skulle tas bort men fröken Lind gick emot detta. Och tack vare henne finns de kvar:"
Leif Eriksson gör en gest med handen mot tavlorna och suckar.
– Jag vill gärna att de ska få sitta kvar. Vem ska de störa? Barnen bryr sig ju inte det minsta om det här, det är bara föräldrarna som hakar upp sig så. När jag läste att både Jimmy Jansson (S) och Arne Jonsson (C) uttalat sig positivt så vågade jag ju börja hoppas, säger Leif Eriksson.