När Edda Magnason kom till kulturhuset Royal i Eskilstuna på söndagskvällen för en livekonsert visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det jag har hört och sett av henne tidigare hade inte förberett mig på styrkan i hennes röst, hennes uppenbart fria förhållningssätt till musikgenrer, det engelska språket och traditionell strukturer i låtar.
Edda Magnason är genuint musikalisk, och med talangen som stadig grund sticker hon ut på upptäcktsfärder både som låtskrivare och artist. Att Eskilstuna jazzklubb var medarrangör till konserten på Royal är absolut inte långsökt, men Edda Magnassons musik kan inte etiketteras som jazz. Där finns starka stråk av pop, visa och även uppenbara inslag av det vi kallar klassisk musik. I en låt som "Hurry water" till exempel, hör man vattnet forsa och porla som i en bäck i skogen (eller kanske i en skitig avloppstunnel under en gata i en storstad).
Tänk er en blandning mellan Freddie Mercury, Kate Bush och Björk, fast helt utan manér och pretentioner. Det känns helt enkelt bara lekfullt.
Edda Magnason släppte i höstas albumet "Woman travels alone" och det var från detta de flesta av söndagens låtar var hämtade. Även titellåten, som sedan aldrig kom med på plattan, framfördes av Edda och hennes utmärkta band med Ida Lindberg, synt och sång, Niklas Fernqvist, bas och Niclas Lindström, trummor.
Låtarna är väldigt olika varandra, Edda Magnason växlar hela tiden uttryck mellan snabbt och långsamt, skirt och hårt och harmoniskt och atonalt. Allt hålls ihop av Edda Magnasons sång och Ida Lindbergs snygga körstämmor, och det går rakt in i kroppen.
När konserten är slut efter en timme och 20 minuter är jag alldeles tagen, upprymd och omtumlad. Jag tycks inte var ensam om den känslan, stämningen i publiken är laddad. Folk verkar vara förbryllade och euforiska på en gång.