Aili Andréasson blev 98 år. Hon var pigg och rörlig och helt klar i huvudet till sin död. Men hon tappade gnistan när hon flyttade in på Åbacken, berättar dottern. Här blev Aili ensam och stillasittande.
Lena Andréasson gråter när hon berättar om sin mammas sista dag i livet. Aili Andréasson blev 98 år och var helt klar i huvudet fram till sin död i början av oktober i år.
– Jag kom upp på avdelningen och hittade inte mamma på sitt rum. I dagrummet var det också tomt, men tv:n stod på i rummet intill och där satt all personal, fullt upptagna av sina mobiler. Var är mamma? frågade jag. Hon sitter väl där ute, pekade de och plötsligt såg jag henne ligga på golvet i dagrummet. Hon var död. Jag fick en chock och skrek förtvivlat efter hjälp, andra boende kom ut och chockades de också.
– Några i personalen kom fram och ställde sig och tittade innan jag fick dem att hämta mammas säng och lift, så att vi kunde lyfta upp henne från golvet. Hade jag inte kommit den dagen kanske hon fått ligga en timme till innan någon hittat henne.
De två åren Aili bodde på Åbackens vård- och omsorgsboende blev ingen bra tid, konstaterar Lena.
– Mamma hade alltid varit pigg och rörlig, men när hon kom till Åbacken tappade hon gnistan. Hon sa till mig: "Lena, det här var inte det bästa stället." Och det har ärligt talat varit helt förskräckligt.
Hon säger att situationen blir en börda för de anhöriga, trots att boende betalar för service och omvårdnad.
– Jag har varit hos mamma flera gånger i veckan, och då har jag gjort allt; duschat, skött om och klippt mamma, städat och försökt hålla lägenheten ren och hygienisk. Det har legat på mig att sköta om mamma och hennes hem. Om det var smutsigt på golvet eller toaletten var helt nedbajsad verkade det som att personalen bara tänkte att det får någon annan ta reda på. Så det fick jag göra. Mamma var alltid så tacksam för allt jag gjorde för henne.
Man förväntar sig att det finns tillräcklig hög bemanning på ett särskilt boende för äldre med stort behov av omsorg dygnet runt, menar Lena. I stället tycker hon sig se hur hela organisationen rör sig mot ättestupan.
– Det verkar råda en ständig personalbrist och de som jobbar ser inte alla ut att vilja vara där. "Vi har inte tid" svarar dom de boende. Mamma bad aldrig om något, men hon kände sig i vägen.
"Det måste till en radikal förändring av äldreomsorgen i allmänhet och av verksamheten på Åbacken i synnerhet. Det är något väldigt fel på det här stället och det kan bara bli bättre om personalen får rejält högre löner", säger Lena Andréasson som aldrig kommer att bli kvitt bilden av sin älskade mamma, liggande död på golvet, alldeles ensam i avdelningens dagrum.
– Cheferna sitter i källaren och personalen i sina utrymmen, med mobiltelefonerna i händerna. Hur förväntar man sig bedriva äldreomsorg på det viset? En chef ska sitta på avdelningen med öppen dörr. Och det måste väl finnas någon anställd som har lite koll och som befinner sig ute i verksamheten, på golvet, med de gamla? Det krävs så lite för att visa omsorg om dem. Sitt ner och samtala en kvart, håll dem i handen och lyssna när de berättar.
Lena såg under de två åren aldrig något engagemang från personalhåll, aldrig några aktiviteter eller samkväm. Under hela den varma sommaren var Aili bara utanför huset de gånger dottern tog med henne ut.
– Mamma satt alltid ensam när jag kom. Alltid. Och hon fick dö ensam, det kommer att plåga mig resten av mitt liv.
Lena Andréasson kontaktade flera chefer i Eskilstuna kommuns vård- och omsorgsförvaltning efter moderns död. Ingen har hört av sig tillbaka. Och hon har läst tidigare tidningsartiklar under året, om andra anhöriga som slagit larm om missförhållanden på Åbacken.
– Det är något väldigt fel på det där stället, och det är tydligt att det brister i hela den kommunala kedjan när ingenting görs för att det ska bli bättre. Är det dags att byta ut ledningen? Det krävs starka chefer och kommunpolitiker, och en hårdare styrning om vi ska få den omsorg våra äldsta är värda. Och snart sitter vi där allihop. Vill vi att äldrevården ska se ut på det här viset?
"Jag kommer inte över hur ovärdigt min mor fick dö. Att gamla människor går bort är i sig inget konstigt. Men när det sker mitt på dagen i gemensamhetsutrymmen på ett boende för äldre med stort behov av omsorg dygnet runt, hur kunde hon få dö alldeles ensam?"
Kommunen får aldrig ordning på problemen om de inte höjer lönerna radikalt, menar Lena Andréasson.
– Sen kan de prata om kompetensutveckling hur mycket de vill. Lägg på 40 procent så lovar jag dig att tjänsterna blir bemannade av människor med empati och en känsla för vård, omsorg och våra gamla. Då gör personalen ett gott arbete och får känna att de är värda något.
Avdelningschef Per Nyström förklarar att ledningen för kommunens äldreomsorg är väl medveten om utmaningarna på Åbacken. Han har svårt att kommentera något enskilt ärende, men tycker det är bra att de anhöriga engagerar sig och för fram synpunkter.
– Alla ska veta att vi tar det här på största allvar och att problemen på Åbacken är högprioriterade. Vi har kontinuerlig dialog med Åbackens enhetschefer kring kvalitets- och kompetenshöjande insatser, och det finns planer för att stötta och stärka verksamheten på olika sätt.
Per Nyström tillägger också att mobiltelefonen i dag är ett viktigt och effektivt arbetsverktyg i omsorgen.
– Frågan är hur bra vi varit på att informera om den saken. Jag kan förstå hur det upplevs när personal verkar upptagen med mobilen, men den privata får man bara hantera på ledig tid.