Klänningen Jesper Lundin bar när han var på väg till O´Learys hänger numera oanvänd i garderoben.
Som stolt regnbågsperson och After Dark-älskare är Jesper Lundins signum att vara sig själv och få leva La dolce vita. I somras var han på väg in på O´Learys, iförd byxor och klänning.
– Vakten sa: 'Vad har du på dig? En klänning? Skärp dig, det är fel klädkod.' Jag storgrät, det tog som en kniv i hjärtat. Om jag inte får vara mig själv – vem ska jag vara då? Jag tänker på Christers bok, det var astufft förr. Men nu är det 2023.
Enligt Chian Alkoyun, som driver restaurangen, handlar det om ett olyckligt missförstånd.
– Jag var inte själv på plats men det var tydligen en 80-talsfest i stan och många kom ovanligt klädda. Vakten menar att han trodde att Jesper, som han kände igen, var en del av det sällskapet och sa "Vad har du på dig?". För han brukar inte komma i klänning.
Chian Alkoyun driver O´Learys. Han var inte själv på plats när Jesper Lundin skulle besöka restaurangen men har pratat med vakten i fråga och menar att det hela rör sig om ett missförstånd.
Restaurangen har anmälts till diskrimineringsombudsmannen, något Christer Lindarw tycker är bra.
– Jag kan ha fördomar mot vakter på sådana ställen så det här förvånar mig inte alls. Förklaringen, att det kom folk från en 80-talsfest och att han skulle ha sagt 'vad har du på dig' lite mer sådär på skoj tror jag inte ett dugg på. Vakten tyckte inte att han passade in, säger han och påpekar att folk ska få ha på sig vad de vill utan att bli utsatta.
– Det är ungefär som att säga till en tjej som har kort kjol att hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen. Det kan reta ihjäl mig, att man skyller på att det så kallade offret skulle ha varit provocerande eller på något sätt könsöverskridande klädd.
Christer Lindarw tror inte på att det handlar om ett missförstånd. "Folk ska få ha på sig precis vad de vill utan att bli utsatta för saker och ting."
Generellt upplever han dock att det skett en positiv förändring de senaste tio åren.
– Men det finns alltid stolpskott som står som bromsklossar för utvecklingen. Jag ser ganska ofta lite yngre killar med klänning över en byxa och skinnpaj. Och var och varannan kille har nagellack i dag, säger han och drar sig till minnes senaste mötet med Jesper.
– Det var efter allsångskvällen i Parken. Han har alltid supportat oss, jag tror att han tittade på vår senaste produktion på Vasateatern tre gånger. Jag brukar på skoj kalla honom för Lurch, betjänten i Familjen Addams, för de är lite lika.
När jag träffade Jesper reflekterade han över det Eskilstuna du växte upp i – stämmer beskrivningen "astufft"?
– Jag vet inte riktigt om det var så astufft. Folk tyckte att jag var speciell som sydde mina kläder men jag blev inte mobbad på riktigt. Jag fick höra "modeoffer" i och med att jag var gay. Själv hade jag inga problem med min läggning men man sa ingenting offentligt på den tiden. I laglig mening var det ju en sjukdom – tills killarna gick upp på Socialstyrelsen och ville sjukskriva sig 1979. Vi showade i tre år utan att veta om att vi var "sjuka".
Christer Lindarw växte upp i Fröslunda. Han blev inte mobbad men fick höra "modeoffer" efterom han sydde sina kläder och var gay. När det behövdes kom killarna i klassen till undsättning. "De sa: 'Ni rör inte Christer'. I efterhand kan jag tycka att det var vansinnigt gulligt. De skyddade mig som om de skulle ha skyddat en flicka."
Det var först efter ett år i Stockholm som Christer Lindarw tröttnade på att byta ut namnen på gayställen mot straighta ställen inför helgerna med kompisarna hemma i Eskilstuna. Han berättade och det var inga problem alls.
– I dag kan unga killar träffa någon och få en liten ungdomsflirt – den där första kärleken. Och det är underbart, samtidigt kan jag bli lite avundsjuk. Jag var nästan 20 bast innan jag träffade någon.