Det kan hända precis vem som helst. Orden är Linneas och trots att hon vet att de är sanna har det tagit lång tid att helt och fullt lägga skulden där den hör hemma – hos före detta sambon. "Min självkänsla var helt borta. Jag var inte mig själv och hade inget kvar."
Linnea både vill och inte vill berätta. Om hur det är att leva med någon som ena dagen bedyrar sin kärlek för att nästa slå. Om skam och skuld som inte är hennes att bära. Om allt som skedde i det som känns som ett annat liv, före sambo, småttingar och radhusidyll.
– Om inte jag som är på andra sidan och har det bra vågar prata, vem ska då göra det?
I den andra vågskålen ligger rädslan för vad folk ska tycka och tänka. Den blev inte mindre efter att hon nyligen småpratat med en bekant. Han pratade om hemskheter i samhället och benämnde kvinnor i utsatthet som "samhällets bottenskrap".
– Han menade säkert inget illa. Och han skulle aldrig tro att det gällde mig, ingen som ser oss på stan skulle tro det. Det finns fördomar om att utsatta är på ett visst sätt, svaga individer utan skinn på näsan. Men det kan hända precis vem som helst, säger Linnea som i dag närmar sig 30-årsåldern.
När de träffas på en festival är hon en glad, social och öppen tjej med ett stort samhällsengagemang. Och det är där någonstans de möts, i djupa samtal kring livsåskådningsfrågor. Efter att de sista tonerna klingat av slänger han iväg ett direktmeddelande på Instagram. Hon svarar. De bor långt ifrån varandra så kontakten sker inledningsvis via telefon.
– Vi pratar, pratar och pratar. Han har ett emotionellt djup och är charmig. Och han uppskattar mitt driv och säger att han är stolt över mig. Jag känner mig sedd, älskad och behövd, säger hon och syftar på att den nya kärleken även har en sjukdom som påverkar hans mående.
Flyttlasset från Eskilstuna går inom ett år. Linneas föräldrar är måttligt förtjusta i att deras unga dotter vill dra till en annan del av landet, men hon är stormande kär och har bestämt sig. Att han dikterar villkoren för kontakten och vid upprepande tillfällen inte dyker upp när de ska ses hamnar i skymundan av allt det positiva. Det är med den taniga killen med själsliga sår hon ska tillbringa livet.
– Det finns även en bild av hur en kvinnomisshandlare "ska" vara – stor, lång och macho. Men det kan verkligen vara vem som helst.
Linnea har lämnat tryggheten med nära och kära, men blir varmt välkomnad av hans familj. Som tidigare är det han som styr tillvaron, såväl gällande övrigt umgänge – när sådant väl förekommer, allt som oftast är det bara de två – som vilka kläder hon bär.
– Han säger inte 'nu ska du klä dig på ett visst sätt'. Men jag börjar klä mig på ett visst sätt, från en vanlig ungdomsstil till mera propert, säger hon och konstaterar att det går snabbt på mer än ett sätt.
Det första slaget kommer som en chock. Var hon verkligen med om detta?
– Jag minns att han drar runt med mig i lägenheten och dunkar in mig i väggen. Sedan springer han ut i panik.
När hon får veta att han ligger på psykakuten blir hon rädd.
– Han säger att det är mitt fel att han ville ta livet av sig. Då känner jag att jag har ett ansvar, att jag får honom att må dåligt. Och så säger han att jag provocerar honom. Men han säger aldrig vad det är som provocerar.
"Jag brinner för frågan om mäns våld mot kvinnor men det här är otroligt privat – mina djupaste sår."
En decemberkväll sitter paret vid datorn och kollar recept inför nyårsafton. Linnea är gravid och säger att hon inte är så sugen på choklad utan föredrar passionsfruktmousse.
– Plötsligt smäller det. Han tar stryptag och tavlan ovanför soffan åker ner. Det finns inget sätt att värja sig.
När han stormar ut ur lägenheten vädjar hon förgäves att han ska stanna.
– Jag var rädd att han återigen skulle försöka ta livet av sig på grund av vad han gjort. Tänk om det sker och jag inte har kämpat?
Linnea känner ett ansvar för att hålla ihop familjen och försöker göra allt och lite därtill.
– Jag skämdes för att jag var ung och hade blivit gravid. Då får jag fan se till att den här familjen funkar. Och han säger att om jag berättar för mina föräldrar så förstör jag allt. Jag hoppas att vi kan jobba på relationen, det är inte länge sedan jag blivit myndig men jag går i parterapi, säger hon och himlar med ögonen.
Vi pratar om alla dagar hans ögon inte är svarta. När vardagen består av skogspromenader med hunden, skratt och samtal. Om den förvirring växlingen mellan värme och kyla skapar hos den utsatta. Och om ekvationen som är omöjlig att få ihop enligt normal logik: Att säga sig älska någon man utövar våld emot. Konsekvensen blir att Linnea trippar på tå. Men vad hon än gör eller inte gör, säger eller inte säger så är det omöjligt att på något sätt påverka hans beteende.
– Man tror att man kan ha en inverkan, men så är det inte. Till slut går hela relationen ut på att jag försöker ta reda på hur jag inte ska göra, vad det nu är jag gör, så att han blir arg.
Varje gång bedyrar han att det senaste slaget var det sista. När de får barn säger Linnea att de kan skriva på faderskap, men inte gemensam vårdnad. Det kan de göra när han slutat misshandla.
– Det räddar mig. Han har inga problem med det eftersom han är tvärsäker på att han aldrig ska slå igen.
Att hantera känslor av upplevd skam och skuld tar tid. "Men jag jobbar på det".
När hon tar sig till Eskilstuna för att hälsa på familjen har hans "verklighetsbild" fått fäste. Han låter henne aldrig glömma att hon provocerar honom, att det är hennes fel. Och eftersom han inte beter sig likadant mot alla andra så kanske felet ändå ligger hos henne? Normaliseringsprocessen, där gränser stegvis förskjuts tills dess att det onormala blir normalt, gör att hon någonstans behöver få det hon egentligen vet – att det är hans fel – bekräftat.
– Jag är så van vid att våldet är "okej", min självkänsla är helt borta. Jag är inte mig själv och har inget kvar. Jag testar att berätta för mamma, men säger att han bara har knuffat mig. För det blir så jävla jobbigt.
Följdfrågorna pratar hon bort.
– När jag är där skickar han en video där han sjunger en romantisk låt. Och skriver att allt är kört om jag berättar.
Förutom några av hans anhöriga är det bara en vän i den nya staden som vet.
– Varje gång jag berättar sanningen är jag tvungen att övertala min kompis att han kommer förändras. Skitjobbigt. Till slut vågar jag inte berätta. Men då har jag heller ingenstans att sova när det behövs.
Bebisen är några månader gammal när Linnea landar i att det inte finns någon återvändo. Hon sitter på sängen med barnet i famnen när han kommer flygande.
– Jag hinner precis lägga ner mitt barn innan han attackerar som ett lejon och dunkar mitt huvud i väggen. Jag är rädd att han ska råka mörda mig. Då hade mitt barn fått växa upp utan förälder.
Nästa gång det sker och han i vanlig ordning är på väg ut ur lägenheten greppar hon telefonen och gör det förbjudna – ringer sin mamma. Hon får panik, men säger till sin dotter att ringa polisen. Samtidigt som Linnea slår 112 ringer mamman en av hans anhöriga som tar hans lägenhetsnyckel.
– När polisen kommer skäms jag något fruktansvärt och känner att jag förstör allt som berättar sanningen. De säger att de varit på många liknande ärenden och att jag måste hålla ut. Att jag inte får gå tillbaka till honom. Och att de ska åka utanför lägenheten om någon dag för att se att jag verkligen åkt.
Hon är i chocktillstånd, men lyckas packa, ta sitt barn och komma med ett tåg till Eskilstuna. En polisanmälan görs.
– Det tar månader innan jag får komma på förhör. När jag väl sitter där är jag fortfarande osäker på om jag ska berätta sanningen – då är det ju mitt ansvar om han hamnar i fängelse. Och det säger jag till dem. Usch, i dag skäms jag för att jag tänkte så.
Han var killen hon verkligen kunde prata med. Killen med emotionellt djup och charm. Och så visade han sig vara en kvinnomisshandlare. "Det kan verkligen vara vem som helst."
Ärendet läggs ner i brist på bevis.
– Då reagerar jag kraftigt och känner mig sviken av samhället. Jag har en naiv bild och trodde att det skulle bli en fällande dom eftersom det ju hänt. Nu önskar jag att jag hade dokumenterat mer, det är ett tips till någon i liknande situation. Den dagen du orkar och kan lämna kommer du att vara glad att du dokumenterat – med datum – och spelat in. En sak till: Det blir aldrig bättre, han kommer aldrig att sluta.
Hon får en extra skärpa i rösten när samtalet kommer in på frågan som så ofta ställs till kvinnor som har levt i en våldsam relation.
– Frågar man 'varför gick du inte?' så har man ingen aning. Under alla år har jag aldrig fått frågan hur han kunde slå inför sitt barn. Däremot belyser alla myndigheter mitt ansvar att skydda barnet. Hans ansvar att inte utsätta barnet då?
Och dig.
– Ja, jag tänker inte ens på att jag säger så. Men mitt barn räddade mig och ska inte behöva vara med om detta. Den kämparglöden är starkare än att stå upp för sig själv i ett så nedtryckt läge.
Något år efter flykten dyker en kund upp i butiken där hon jobbar. Linnea och killen med de stora fina ögonen nickar mot varandra, hälsar och ler. Samma sak upprepas i glasskön vid badstranden.
– Det var som i Kent-låten: 'Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större', en wow-känsla, säger hon och ler från öra till öra.
– I dag har jag kärlek och trygghet, en otroligt snäll sambo, en stor familj, fast jobb och radhus. Allt jag velat ha.
"I dag har jag kärlek och trygghet, en otroligt snäll sambo, en stor familj, fast jobb och radhus – allt jag velat ha."
Terapi har gjort ryggsäcken lättare att bära, men den gör sig inte sällan påmind.
– Ofta bryter jag ihop på nätterna, eller om jag sett en film med våld. Jag kan bli rädd för saker som andra inte reagerar på, till exempel om min sambo knackar hastigt på toalettdörren. 'Oj, jag tänkte inte på det', säger han. Men det kommer ju ständigt nya sådana situationer.
Hon tystnar. Så yttrar hon orden som sitter långt inne.
– Det var inte mitt fel.
Linnea heter egentligen något annat.