Alla ville också ta sig upp så snabbt som någonsin möjligt.
Men där var det slut på likheterna.
Eleverna från S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna hade lika många sätt att ta sig upp som det fanns vinterbadande elever under torsdagen.
Idrottslärarna Jan Svensson och Gertrud Taudien vakade nogsamt över alla elever som gick ut på bryggan och ned på isen och talade lugnt och metodiskt om vad de nu måste tänka på.
Några yttrade inte en stavelse, några frustade lite förskräckt, några återigen brydde sig inte det minsta om de skulle klara prövningen med värdigheten i behåll utan skrek bara rakt ut.
– Bra. Det här klarar du fint, peppade Jan Svensson.
– Plocka nu fram isdubbarna och sparka med benen. Det här går bra. Du är snart uppe igen.
De flesta lät sig vägledas av lärarens lugna röst och tog det verkligen lugnt och i tur och ordning, några få lyckades på något märkligt sätt studsa upp på bryggan och hade bara ögon för den väntande bastun.
En som var väldigt lugn var Moa Rosenqvist som såg glad och lite lättad ut att det hela var gjort, men menade samtidigt att det inte alls var så farligt som hon trodde.
– Det här kan jag tänka mig att göra om, sa hon.
Andra förlorade talförmågan och kunde aldrig tro att någonting kunde vara så in i Norden kallt. Närmast f-f-f-f-förlamande.
När talförmågan sedan återvänt kunde en av dem förvånat yttra att paniken ganska snabbt slog klorna i en när det visade sig att man lyckades få fram isdubbarna, men att en av dem på ett märkligt sätt fastnade i isens undersida och vägrade släppa...
Det gick bra till sist och i efterhand var det skönt att få det hela gjort. Det kändes bra att klara av utmaningen att gå ut i bara strumplästen på en is och iskallt gå fram mot det tunna till det brast under fötterna...
– Det var roligt att testa, säger Moa Rosenqvist. Och i fall olyckan är framme en annan gång så vet jag hur jag ska göra för att ta mig upp. Det har jag klarat av en gång och borde klara av igen.