Välkommen. Så lyder hälsningen i versaler som pryder entrén till Jädersgårdens stora sal. Budskapet kunde inte vara mer passande. Utanför knuten syns tydliga spår av avloppsbytet som precis avklarats och nu planerar man att samla bygden till en arbetsdag.
– Vi behöver snygga till lite, så alla som vill: Ta med er en kratta och kom, vi bjuder på fika, säger Louise Hasselquist Söderberg.
Tillsammans med sambon Robin Andersson har 25-åringen åtagit sig vaktmästaruppdraget och bor på Jädersgårdens övervåning. Innan flytten kunde hon knappast stoltsera med att ha kämpat för bygdegårdars framtid och förstår att folk i hennes generation tänker likadant. Själv är hon numera suppleant i styrelsen, uppdaterar hemsidan och använder sig gärna av sociala medier för att nå ut.
– Jag slängde ut frågan där – vad vill ni att gården ska användas till? Jag vill få in förslag, säger hon och slår sig ner vid fikabordet tillsammans med sambon och delar av styrelsen.
I andra ändan av bordet sitter tre medlemmar ur det äldre gardet i den ekonomiska föreningen. Ordförande Claes-Göran Persson, styrelseledamot Gunilla Persson och sekreterare Lena Larsson. De blickar tillbaka på ett tufft år i coronapandemins spår. Uthyrningsverksamheten, där bröllop och fest stod för merparten av intäkterna, stannade av. Föreningens egna quizkvällar, loppisar och artistframträdanden gick om intet. I somras kom nästa ekonomiska smäll, ett avloppsbyte som skulle ha kostat 400 000 kronor.
– Vi hade 25 000. Det såg nattsvart ut, berättar Lena Larsson.
Så småningom kunde summan halveras och ett lån som täckte delar av kostnaden beviljades. Därtill tackar styrelsen sponsorer, bidrag "vi har blivit lovade 80 000 av kommunen", samt praktisk och ekonomisk hjälp från Jädersbor för att de nu vågar andas ut.
– Vi har tiggt och tiggt. Med gemensamma krafter tror jag att vi har räddat Jädersgården, säger Lena Larsson.
– Det handlar om att få snurr på uthyrningen, menar Claes-Göran Persson.
Det går inte att ta miste på deras engagemang för gården som har anor från tidigt 1900-tal. På bordet ligger gamla bilder som förtäljer att den numera röda byggnaden har genomgått flera förvandlingar. Stora salen vittnar om svunna tider och är en dröm för retroälskaren. Tidningens utsända är inte den enda som fallit pladask för taklamporna.
– Jag tycker det är charmigt och skithäftigt. Men så gillar jag ju historia, säger vaktmästaren.
– På 30-talet var det ett riktigt danshak här. Då söps det utav bara helvete, berättar Claes-Göran Persson.
Han, och resten av styrelsen tjänar inte en krona på sitt engagemang.
– När vi skulle ha in någon ny ringde jag många i den yngre generationen. Ingen hade tid. Idrotten är ju byggd på frivilliga. Men det verkar som att var och en sköter sitt nu, säger Lena Larsson.
Louise Hasselquist Söderberg har planer på att styra upp en egen fest i lokalerna. Både hon och sambon fyller nämligen snart 25.
– Ni kan väl gifta er så det blir bröllop här, skämtas det från andra bordsändan.
Efter ett gapskratt står det klart att alla är rörande överens om att man måste nå ut till unga. I alla fall om Jädersgården ska fortsätta vara en samlingplats i bygden.
– Det är tvunget. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, säger ordföranden.