Joakim Borin och Sarah Lagerkvist tog många bilder under Loves sjukhusvistelser, och Sarah har arrangerat dem i ett tjockt fotoalbum. I dag är de tacksamma för det. "I början kunde vi inte titta på bilderna. En dag kan det vara roligt för Love att ha albumet."
"Komplicerad förlossning på Mälarsjukhuset anmäls" löd rubriken till en liten artikel i Eskilstuna-Kuriren den 24 oktober. Region Sörmland anmälde själv enligt lex Maria en händelse i början av året, då en förlossning blev utdragen och ledde till allvarlig vårdskada. Internutredningen pekade på kommunikationsmissar mellan berörd personal och "bristande följsamhet till gällande rutiner".
För Joakim Borin och Sarah Lagerkvist innebar tidningsartikeln att de kastades tillbaka till januari igen när allt det smärtsamma hände. När hela livet vändes upp och ned. Och konsekvenserna av det som inträffade är fortfarande högst levande i deras vardag.
De grät när de läste den kortfattade artikeln. De gråter också då och då medan de berättar sin historia.
Love är i dag tio månader gammal, och världens gladaste lilla pojke. Han är lite sen i utvecklingen och får sjukgymnastik. Hans ena sida är lite försvagad och han är infektionskänslig. I övrigt mår han bara fint, men det är för tidigt att säga om Love får några bestående men av sin traumatiska ankomst till världen.
Då, den 20 januari i år, drabbades han av både blodförgiftning och långvarig syrebrist, och var en hårsmån från döden. Även hans mamma var illa däran. Bredvid under hela händelseförloppet stod pappa Joakim och kunde bara hjälplöst se på.
– Vi är så oändligt tacksamma över att vi fick med oss Love hem, för vi var väldigt nära att mista honom. Men om det står ingenting i sjukhusets anmälan. Ingen har tagit på sig ansvaret för att förlossningen gick så fel. Genom att berätta vår historia hoppas vi kunna minska riskerna för att samma sak drabbar en annan stackars familj.
Tidpunkten för Loves kalkylerade födelsedatum närmade sig i vintras när Sarah drabbades av långdragen vattenavgång; när fostervattnet läcker ut under ett stort antal timmar utan att värkar kommer igång. Det finns alltid en infektionsrisk i samband med detta så förlossningen bör komma igång, och Sarah och Joakim fick tid för igångsättning två dagar senare.
– Vi hade haft covid båda två, men var symptomfria sedan fem dagar. Men vi upplevde det som att personalen var rädda för att ta in oss på avdelningen och att de inte var riktigt förberedda på att vi kom för igångsättning. Först efter flera timmar fick vi ett rum, Sarah fick en första tablett efter lunch och fram emot kvällen kom värkarna igång.
Men allt gick långsamt och de fick fortsätta vänta. Sent på kvällen fick Sarah ryggbedövning, men den sattes fel och hon fick vänta ytterligare mer än två timmar på smärtlindring. Fortfarande kom inte förlossningen igång.
– Vi upplevde den ansvariga läkaren som väldigt osäker. För alla beslut som behövde tas under den här kvällen, natten och morgonen var han tvungen att gå och ringa bakjouren. Med tanke på den kända infektionsrisken borde allt ha skett snabbt. Men läkaren kan inte ha haft full koll på Sarahs värden.
Love hjärta Joakim.
"Han räknas som högriskbarn och kommer att få gå på täta kontroller i fem år. Men han får all tid i världen, för oss är det ingen brådska med någonting nu. Han är här. Allt annat är världsliga ting."
Mitt i natten fick Sarah hög feber. Och Love mådde inte bra i magen. Joakim började få panik.
– Halv fyra på morgonen säger jag till läkaren att nu klarar inte Sarah mer, det måste bli kejsarsnitt. Han tvekar och vill fråga henne vad hon tycker, men vid det laget är hon ju så medtagen. Inget beslut tas.
Först tre timmar senare blir det bestämt, och kejsarsnittet ska då påbörjas inom 30 minuter. Men det tar en timme till innan Sarah flyttas till operation. Runt Joakim blir det fart.
– Plötsligt är hela rummet fullt av personal och jag känner att nu är läget akut. När Love kommer ut hör jag bara bubblande ljud. Han är askgrå, rör sig knappt och efter några minuter har han nästan ingen syresättning.
Ingen barnläkare finns på plats när Love föds, det tar sju minuter av Loves första tid i livet innan en sådan anländer. Enligt Joakim uppträder hen nervöst och vill bli avlöst.
– Efter 17 minuter kommer teamet från neonatalen – och då äntligen känns det som att kunskapen träder in i salen. De hade inte informerats om läget, och stämningen är upprörd. De tar snabbt över akutvården av Love och gör ett så grymt jobb, suger upp allt bubblande slem och intuberar honom.
Medan en utmattad Sarah rullas iväg med en infektion i buken jobbar teamet intensivt med Love. Joakim får ett tufft besked. Det ser riktigt, riktigt illa ut för deras son, och nu krävs specialistvård. En helikopter är på väg från Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Då känner jag ändå lite hopp, med all den kompetens som Love har runt sig. Vi låter Sarah träffa Love innan vi åker. Hon får ta honom i handen, och ser hur lite liv det är i honom.
Love var fem dygn när hans mamma och pappa fick hålla i honom för första gången. Joakim och Sarah fanns vid sonens sida dygnet runt på Mälarsjukhuset och Akademiska, imponerade över hans starka livsvilja, mot alla odds.
Sarah som inte förstått hur allvarligt det var, ser från sitt fönster helikoptern lyfta med Love och Joakim.
– Jag får fortfarande panik bara jag hör ljudet av en helikopter.
När hon senare är så pass stabil att hon kan flyttas kommer Sarah efter sina killar till Uppsala i ambulans. Men hon har en sond i magen, skyhög snabbsänka och fortfarande så ont att hon måste hållas sängliggande med dubbla doser antibiotika och starka morfintabletter. Hon är förtvivlad över att inte få vara nära sin son, och personalen rullar upp hennes säng till Love, så att hon får sova intill honom.
Under tiden har Joakim haft möte med överläkaren som förklarar att de nog tyvärr inte kommer klara att rädda Love, som i 72 timmar kylbehandlas i 33 grader. De förbereds på att kanske behöva hålla nöddop.
Att Love är en liten stålman, högt älskad av storebror Emil, syns tydligt på bilderna på väggarna i familjens lägenhet.
Sammanlagt vårdas Love sju dygn i Uppsala, och de sista två händer det nånting. Love liksom vänder på allt. Mot alla odds blir han stabilare och starkare. Hans föräldrar får hålla i honom för första gången, och familjen får flytta tillbaka till Mälarsjukhuset för en veckas vård, innan de kan åka hem.
– Jag har aldrig bett så mycket till Gud som under den här tiden, säger Sarah. Vi har aldrig direkt varit troende, men vi blev det då, när det kändes som att någon hörde oss.
Under veckan på Mälarsjukhuset väntar paret sig att någon ska komma och prata med dem om vad som hände. Att de ska få träffa de ansvariga igen. Ingen kommer.
– Det är först sista dagen, när vi väntar på att få åka hem, som läkaren och bakjouren till slut kommer – och i stort sett bara beklagar hur dåligt de mått. En av dem säger: "Jag visste att Love skulle klara sig... Vi ses om ett år när syskonet kommer."
Love får sedan hemsjukvård i flera månader; två sköterskor från neonatalen kommer två gånger i veckan. Love sondmatas och hans föräldrar får lära sig hjärt-lungräddning på barn. Det tar tid innan de kan börja slappna av.
Nu går det ganska bra att prata om förlossningen, men Joakim har fortfarande mardrömmar om dygnen när han nästan miste både sin sambo och sin nyfödde son. "Jag är så tacksam att jag fick vara med hela tiden, men vissa minnen hade jag velat vara utan."
"Vi är så oändligt tacksamma över att vi fick med oss Love hem, för vi var väldigt nära att mista honom. Men om det står ingenting i sjukhusets anmälan. Ingen har tagit på sig ansvaret för att förlossningen gick så fel."
Pappa Joakim har inte gjort det än riktigt. Hans upplevelser av att ha stått, suttit och legat intill Love och Sarah genom hela den traumatiska processen har tagit hårt. I nästan ett halvår var han också hemma från jobbet för att ta hand om sin son och sin sambo. Och snart treårige storebror Emil, som under 15 dagar i vintras inte såg sina föräldrar alls utan bodde med mormor och morfar.
– Jocke vågade inte vara ensam hemma med Love det första halvåret, och du har fortfarande mycket mardrömmar och rädslor, säger Sarah, som själv fortfarande får hjälp att bearbeta det som hänt av en kurator.
Joakim nickar och tittar bort en stund. Nätterna är jobbiga.
De konstaterar att deras förhållande tagit mycket stryk av det som hänt. Det har fått stå tillbaka för allt annat.
Joakim återkommer till hur oändligt tacksam han är över den professionella hjälp de fick av neonatalteamet på Mälarsjukhuset och av motsvarande kollegor på Akademiska.
– Överläkare Mattias och sjuksköterskan Åsa från neonatalen var de som fick liv i Love på förlossningen, och de kom till Uppsala och hämtade hem oss. Jag kommer aldrig att kunna tacka dem nog. De kallar Love "lilla miraklet". De trodde inte vi skulle komma hem med honom från Uppsala.
Han är lite sen i utvecklingen och har nyligen börjat åla sig fram hemma i lägenheten. Men livsglädje råder det ingen brist på. Lilla Love Lagerkvist är en sprudlande glad liten kille.
Love är familjens solstråle, alltid glad.
Love spexar inför kameran, och visar upp sina senaste framgångar med sjukgymnasten.
Loves hjärta är det organ som påverkades mest av komplikationerna. Än syns inga tecken på att det är försvagat. Men det räknar sjukvården inte med att kunna svara slutgiltigt på förrän om några år.
Sarah tittar kärleksfullt på sin yngste son, som får näringsdrycker för att bli starkare och som skrattande rullar runt på mattan och charmar besökaren.
– Han räknas som högriskbarn och kommer att få gå på täta kontroller i fem år. Men han får all tid i världen, för oss är det ingen brådska med någonting nu. Han är här. Allt annat är världsliga ting.
De har hämtat Mälarsjukhusets internutredning av händelserna.
– Vi känner att de skyddar sitt rykte. Det låter så förminskat och förfinat, allt det hemska vi upplevde. Det är som att ingen inblandad förstått allvaret. När man läser att läkaren som var bakjour under förlossningsdygnet hoppas att vi får hjälp i ett par dagar efter förlossningen känner man en sådan vrede. Ett par dagar?
Papper och dokument fyller nästan hela bordet när Sarah och Joakim plockar med alla handlingar som rör sonens födelse. När de själva orkar ska de göra en egen anmälan av förlossningen.
– Vi vill inte på något sätt hänga ut eller smutskasta någon. Det var många som var jättegoa mot oss på Mälarsjukhuset och som ska ha all kredd. Vi vill bara att alla inblandade ska få veta vilka konsekvenserna blev av de här kommunikationsmissarna.
Vill ni ha fler barn?
– Nej nej, vi kommer aldrig att våga gå igenom det igen. Vi är glada och tacksamma för att vi fick uppleva en helt normal förlossning med Emil.
Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har ännu inte lämnat något utlåtande kring sjukhusets anmälan av Loves förlossning. Den visar bland annat att det fattas journalanteckningar, att Sarah aldrig uppgraderades till högriskpatient trots läget och att viss adekvat utrustning och apparatur aldrig användes.
Sarah och Joakim ska själva anmäla händelserna, när de orkar.