Maja Hamelius söker igenom de utrensade textilierna på återvinningscentralen med vant öga. Hon hinner omöjligt gå igenom allt, utan scannar de fullproppade metallburarna efter intressanta material.
– På vardagar kommer det kanske in fem-sex korgar, på lördagar omkring tio. Nu är det lågsäsong, men när folk börjar vårrensa hemma blir det ännu mer, berättar Maja Hamelius.
Mycket är trasigt och smutsigt och allt får ta ett varv i tvättmaskinen innan den slutliga gallringen. Men annat är högst välbevarat. Då och då hittar hon i princip nya märkeskläder som hon kan ge en ny chans som en del av den egna butiken Axelinas sortiment.
– Det kan vara märkesplagg som har använts någon enstaka gång bara, kläder man vet har kostat flera tusenlappar, säger hon.
För henne smäller det dock ännu högre när plaggen kommer med små ledtrådar om dess tidigare ägare, som när en gammal inköpslista ligger kvar i en ficka eller när riktigt gamla skräddarsydda plagg är detaljerat uppmärkta.
– Har man tur kan det finnas en etikett där det står företagsnamn, titel och namn på beställaren.
Förutom kläder och accessoarer säljer hon textilhantverksmaterial i butiken och upplever en tydlig trend som gör att materialet från återvinningen inte längre lyckas matcha efterfrågan.
– Det är väldigt tydligt att många har känt ett behov av att skapa någonting med händerna, sedan pandemin började.
Ännu en utveckling hon har sett över tid är att kundkretsen vidgas åt alla håll. Nu hittar även tonåringar ut till butiken, trots att det bara går en buss i timmen till återbruksgallerian Retuna.
– Förutom tonåringarna ser jag många i 30–40-årsåldern som gillar kläder och shopping men som inte vill förstöra planeten genom mass- och nyproduktion.
Den tredje målgruppen, som också är den som har vuxit allra mest under pandemin, spänner över alla åldrar:
– Hantverksintresserade människor eller personer som vill skapa något själva eller ta hand om sånt de redan har.
Dessutom har hon nyligen gjort en avdelning med herrkläder.
– Men det är svårare att hitta tillräckligt med kläder för män. Det man hittar är mest kostymer, och det går inte åt lika mycket som t-shirts, jeans och tröjor. Det hade jag kunnat sälja hur mycket som helst av om jag hade tillgång till det.
Hennes egen stil har förändrats genom årens lopp. Tonårens punkinfluenser övergick till söta 50-talsklänningar och senare till dagens mer odefinerade och luststyrda outfits.
– Stil och årtionden spelar inte så stor roll längre, det handlar mer om känslan.
På somrarna sprakar hennes garderob av färg medan hon under de mörkare månaderna ofta kommer på sig själv med att mest bära svart.
– Jag vet att jag känner mig mycket gladare när jag klär mig i färg.
Föga förvånande handlar hon själv nästan enbart second hand och erkänner att hon, även om hon i perioder blir avtrubbad, kan få viss konsumtionsavsmak av högarna av materiellt överskott på återvinningen.
– När man vet vilken miljöpåverkan det har och hur förhållandena ofta ser ut för de som tillverkar plaggen så känns det ganska äckligt. Mycket mer smutsigt än de skitiga kläderna som ligger där i burarna.