Julen 1970 skulle gamla Hamburger Börs rivas. Fram till dess skulle Östen Warnerbring med ett halvt dussin musiker ombesörja fyra månaders show i olika uppsättningar.
Under repetitionerna uppenbarade sig artister, poeter, skådespelare, låtskrivare och musikanter, ofta för att bidra med sina alster.
En dag kom en mörk, vacker, allvarlig kvinna med mörka ögon och ett öppet ansikte, nästan oskyddat vekt, men ändå världsvant. Över axeln bar hon sin gitarr. Hon såg ut att vara väl rustad för sitt uppdrag som vispoet.
Efter en stund satt vi i skymningen runt de odukade borden dödstysta och lyssnade på hennes version av "Örat", en fyndig historia om vad denna kroppsdel kan användas till. Hennes framträdande var chosefritt. Hon kunde fånga en publik, var en fix och färdig cabaretartist.
Hon fick en varm, spontan applåd och Östen köpte låten.
Jag hade sett ett skivomslag med henne i Ludwigssons Musikaffär, men visste inte något om hennes bakgrund, vistelser i Paris, medverkande i Knäppupprevyer med mera.
Under några veckor som följde hade hon spelat upp flera av sina vemodiga visor och visat upp helt andra sidor än den komiska.
Då vi repeterade växlade vi bara enstaka ord och meningar om tonarter och ackord, som kollegor som hjälps åt. Vi såg varandra och nickade, that's all, allting var okay.
Vad jag inte kände till, var att hon åkte runt med Stockholms skickligaste musiker på skolor, att hon spelade in visor på lp, gjorde tv-program och hann med att skriva en modern bok i musikpedagogik. Hon var en modig tjej, värd all respekt.
Allt detta kom till mig långt senare vid egna musiklärarstudier. Hela boken andades en tillåtande attityd till skapandet i klassrummet. Något som jag försökte ta fasta på i min verksamhet. Hon var alltså före sin tid.
Hennes röst var rak och rättfram, skönt okomplicerad, hennes uppträdande naturligt, näst intill aningslöst.
Gamla älskade barn, ja hur naiva kan vi vara?
Denna märkliga kvinnas mörka ögon hade blicken, som sett bilderna vi andra missade. Där fanns även något nyfiket, som undrade "Duger jag?". Och runt munnen skönjdes ett drag av osäker ensamhet. Den som gör att man känner sig lite frusen.
Hon kunde ställa ovanligt vanliga direkta frågor till musikerna, så att de tappade hakan.
Musikanter med fickorna fulla av trix, kom helt av sig.
Hon var inte vilsen - det var världen som var vilsen i henne.
Hon var flickan som sjöng frusen hoppas man på ett under, innan man trillar dit.
Då hon gått bort, endast 43 år ung, fortsatte rösten att sjunga, i radion, i hotellfoajéer, restauranger, ja ända in i kakelhårda, kylslagna badrum "Med ögon känsliga för grönt", så att man började fundera över sin tillvaro och söka efter mål och mening.
Barbro Hörberg lämnade efter sig en sång, en blick, en berättelse om något viktigt och mycket, mycket känsligt.