Polisen skulle göra en husrannsakan hos Marcus i ett annat ärende, när de fann de två vapnen som sedermera ledde till att han dömdes till 2 år och 6 månader i fängelse.
Det var en dag i september 2020 som polisen hittade två skjutvapen hemma hos Marcus. Han dömdes till fängelse i 2 år och 6 månader för grovt vapenbrott. Han släpptes från fängelset för ett par månader sedan.
Nu står han under övervakning av frivården i minst ett år och är föreskriven att gå avkriminaliseringsprogram och att lämna regelbundna urinprov.
– Jag hade egentligen ingen anledning att ha vapnen. Jag köpte dem under missbruket och tänkte att det är bättre att jag har dem och inte behöver dem, än att jag skulle behöva dem men inte ha dem.
Marcus, som egentligen heter någonting annat, är 30 år gammal. Vi träffas första gången vid fotbollsplanen i Årby. Han rastar sin hund och vi pratar om den skjutning som skedde ett par dagar tidigare, det eskalerande våldet och förebyggande insatser.
Han är inte insatt i konflikten mellan gängen i Skiftinge och Årby men upplever att våldet blivit råare.
– Det är mycket snack om att stoppa gängrekryteringen av unga. Men ingen pratar om vad man kan göra för att äldre kriminella inte återfaller.
Ett par dagar senare träffas vi hemma hos hans mamma. Han bor där i väntan på bostad. På köksbordet ligger brev från vänner han träffade i fängelset – ibland finner han sinnesro av att tänka tillbaka på den tiden.
Redan 2017 dömdes han till fängelse för hot mot tjänsteman och narkotikabrott. Under den senaste vistelsen bröt han sitt missbruk och är fast besluten att ge själv en chans till ett mer normalt liv.
Han vill plugga upp betygen på Komvux och därefter utbilda sig inom träning och kost.
– Många människor säger "skyll dig själv" och "det är bara att sluta med missbruk". Men det funkar inte så. Man vill inte ta droger, men man klarar inte av att inte ta dem. Jag kastar inte skit på samhället för att jag suttit inne, men har man en trasslig hemmafront och skolan inte lägger ner tid på att förstå ett beteende så formar problemen en.
Varför började du begå brott?
– Som barn såg jag upp till de äldre på gatan och sökte tillhörighet och bekräftelse. Jag började missbruka var jag 17-18 år gammal. Då behövde jag hitta ett sätt att bekosta missbruket och spiralen fortsatte neråt. Jag har egentligen alltid hatat droger eftersom jag kommer från ett hem med en missbrukande förälder.
Marcus berättar att han drogs till de äldre på gatan och sökte tillhörighet. I skolan hamnade han snabbt i ett utanförskap och är kritisk mot att skolan aldrig tog reda på vad som ledde till hans stökighet: "Någonstans börjar man göra egna val, men har man redan en trasslig hemmafront så formar det ens beteende".
I lågstadiet stämplades Marcus som “den stökige”. Han kände sig konstig. Aggressionsutbrotten avlöste varandra och skolan fann det olämpligt för honom att äta lunch i skolan. Han åt på restaurang med elevassistenter. Ibland på gymnasieskolor.
– Jag stöttades av elevassistenterna men tänker mycket på skoltiden. Att inte få lov att äta på skolan är att skicka någon rätt i utanförskap och en skambeläggning på hög nivå. Man tog aldrig reda på varför jag var stökig. Skolan måste lägga ner tid på det för att utreda problemen. En del ungar är bara stökiga men om man utreder varför så kan man fånga de som riskerar att hamna i kriminalitet och missbruk.
Han är skyldig att gå avkriminaliseringsprogram och lämna drogtester. Han är även frivilligt inskriven på Krami, där flera myndigheter samverkar för att stötta personer till att komma in i arbetslivet.
– Det var en stor omställning att komma ut. Jag fick skriva upp på en lapp att jag måste handla frukost, när jag skulle vakna, lägga mig och sånt. Det tog två månader innan jag landade. I början skakade jag av nervositet när jag skulle betala en dricka på en mack. Men rutinerna är viktiga för mig. Jag promenerar mycket och så har jag träningen och min hund. Den ger mig ett ansvar och gjorde att jag faktiskt haft ett avbrott på två år från mitt missbruk.
Marcus ser nyttan i programmen men tycker att vården och inslussningen ofta är felprioriterad och borde vara mer individuellt anpassad. Det skulle skapa ytterligare motivation.
– När man avtjänat sitt straff har man gjort sin tid men samtidigt inte avtjänat straffet. Prickarna sitter i 10 år och det blir motsägelsefullt. I mitt fall är den akuta ekonomiska biten och brist på sysselsättning en stressfaktor.
I fängelset arbetade han i snickeriet och tvätteriet. När han släpptes kom han ut med 1 200 kronor på fickan.
I dag får han 3 700 kronor i bidrag. 2 000 går till försäkring och mat till hans hund.
– Socialen föreslog att jag skulle sälja henne. Men ingen som har haft en hund i sju år gör det. Hon innebär ansvar som motiverar mig och att sälja henne är som att sälja en familjemedlem.
Marcus står nu under övervakning av Frivården i minst ett år. Han är skyldig att bland annat lämna regelbundna urinprov. I början skulle han lämna prov flera gånger i veckan, nu en gång i veckan.
Han är tydlig med att han inte vill få saker serverade på silverfat, men beskriver ett par punkter som skulle underlätta hans liv.
– Jag sökte om pengar från Frivården till ett gymkort. Men nekades det för att jag har varit ute för kort tid. De menade att många knarkar upp pengarna. Men sysselsätter jag mig ett par timmar på gymmet blir det riskminimerande. Det är kollektiv bestraffning och steget längre kan den här typen av feltänk leda till att folk åker in igen och kostar samhället ännu mer pengar, säger han och fortsätter:
– Gör man bra saker, är drogfri och tar steg framåt hjälper sådana saker.
Trots brist på ekonomiska medel och en lång väntan på att saker och ting ska rulla så har Marcus gott hopp om framtiden. Men samtidigt är han realistisk. När vi står i det tidiga höstregnet utanför Beroendecentrum erkänner han:
– Den här typen av småsaker blir som ett motstånd för mig. Ett annat exempel är att man tidigare kunde ansöka om pengar här för gynnsamma aktiviteter. Det har dragits in och även personalen här tycker det är dåligt. Men mina kontaktpersoner här på Beroendecentrum är ett väldigt bra stöd.
Han ska cykla hem till Årby och i eftermiddag väntar ett möte på Krami.
– Mitt liv är faktiskt bra just nu. Jag har en inre motivation för att göra mitt bästa men jag är noga med att aldrig säga aldrig. Livet är som det är och det kan hända saker jag inte kan rå över.
Känner du någon skuld för dina brott?
– Nej. En del av brotten har varit onödiga men det är saker jag har lärt mig av och ser som en erfarenhet.
Vad ger du för råd till unga som hamnat på glid?
– Man kan alltid börja missbruka och begå brott. Men om man har möjlighet – vilket alla inte har – borde man ge "Svensson-livet" en chans.