Vinägers chips med "Solsidandipp", 99:-
Krogrecension
De bästa kockarna förstår att alla råvaror måste mötas med respekt. Den legendariske spanjoren Ferran Adrià förförde en hel värld när han förädlade den gröna oliven och gjorde den flytande. Stjärnkocken Massimo Bottura från Italien räddade hela parmesanindustrin med sin risotto, och matälskare alla kategorier vallfärdade till svenske Magnus Nilssons restaurang i Järpen för att äta tallbark och blodpudding. Gemensamt för dessa kockar är att de sett potentialen i sina ingredienser och raffinerat dem i stället för att spä ut dem. På Vinägers matsedel finns fullt av rätter byggda kring enkla råvaror som borde kunna bli riktigt bra med lite kärlek från kocken. Upp till bevis.
Till förrätt beställer vi råbiff (125:-), chips med "Solsidandipp" (99:-) och svensk burrata (95:-) från Frägsta mejeri. Från den imponerande vinlistan väljer vi en Barbera d'Asti (146:-/glas) och en Chablis Saint Martin (129:-/glas). Prismässigt befinner sig vinerna ett par steg upp från husets motsvarighet vilket märks i smaken. Att det röda vinet inte serveras i större rödvinskupor förvånar oss dock, och för vår del hade Chablin gärna fått vara kallare (även om servitrisen försäkrar oss om att vinkylarna i baren kalibrerats till helt rätt temperaturer).
Svensk burrata, 95:-
När maten bärs in märker vi direkt att stor omtanke lagts på den tjusiga presentationen. Smakmässigt blir vi dock besvikna.
Köttet i råbiffen är en grå, söndermalen liten puck som känns helt bortglömd under ett berg av riven Manchego, och vi förstår inte alls vad kuberna av picklade rotsaker har där att göra. Burratan är silkeslen och krämig, men har serverats iskall på en oinspirerad bädd av ruccola och helt utan hjälp av goda örter eller kryddor. Chipsskålen är däremot en dröm, särskilt till det vita vinet. Nitlott för dem av oss som såg fram emot råbiff med rött.
Råbiff med manchego och sojadressing, 125:-
Till varmrätt beställer vi charkpizza (225:-) och Vinägers asiatiska entrecôte med nudlar (169:-) i hopp om att charkuterierna vi såg i baren ska förbättra vårt humör och att nötköttet ska få revansch i tillagad form. Att vi nu ber vår servitris om råd i valet av vin leder snart till kvällens trevligaste stund när hon hämtar ett helt gäng olika flaskor som vi i lugn och ro får smaka innan vi fastnar för en förvånansvärt fyllig pinot noir från franska Métairie d’Alon (145:-/glas). Innan hon lämnar oss fyller hon dessutom generöst på våra glas – "varsågoda, slatten är inget att spara på" – och vi blir varma i själen över denna i krogbranschen allt ovanligare gästfrihet.
Vinägers asiatiska entrecôte med glasnudlar, 169:-
Charkpizza, 225:-
När varmrätterna anländer minns vi varför kockar som Adrià, Bottura och Nilsson är så hyllade för sina förmågor att förädla enkla ingredienser. Varken i pizzan eller nudelskålen har råvarorna bemötts med respekt. Charken på pizzan görs en björntjänst av den blöta pizzadegen, entrecôten är torr, överstekt och omringad av ett gäng kylskåpskalla tillbehör som känns mer som "dagens lunch" i salladsbaren än en smarrig varmrätt "à la carte" (förutom kimchin som är ljuvlig).
Bubbel & sorbet, 79:-
Kvällen slutar ändå i dur när vi rundar av med en ljuvlig blåbärspannacotta (89:-) samt en barnsligt god servering bubbel och sorbet (79:-).
För vinet, chipsen och den sköna atmosfären kommer vi absolut att återvända till Vinäger. Men inte för en god, vällagad middag.