Mathilde Stavehaug sjunger, skådespelar och spelar piano, gitarr och saxofon.
– Karaoke är verkligen det värsta jag vet – då får jag panik. Det är ju mitt yrke, ska jag då ställa mig upp och ploja bort det bland fulla människor? Nej, nej, nej! Det kan bara gå åt fel håll. Jag kan inte roas av när andra gör det heller, jag sitter mest där och våndas över konceptet.
De flesta Eskilstunabor har nog sett karaokehataren Mathilde Stavehaug på en scen i något sammanhang, och på något vis känns det som att hon varit med längre än vad hennes ålder gör gällande. Sedan barnsben har hon uppträtt för större publiker, och har sedan dess bjudit på en mängd revyer, soloföreställningar och dansuppvisningar. Det har dessutom blivit en julskiva, en allsångssommar och en SM-låt.
– Min primära grej har alltid varit att sjunga. Men jag gillar hela paketet – att få showa – och då behöver man kunna dansa och spela teater. Revyformatet är perfekt eftersom man får göra hela paketet.
Hela Mathildes uppenbarelse andas show. Det är stora leenden, teatralisk mimik, stora handgester och röstimitationer när hon tar emot i en av loungerna på Eskilstuna teater. Hon övertog ansvaret för Eskilstunarevyn från Andreas "Zäta" Zetterberg och Sonny Nilsson 2017. De var runt 40 respektive 60 år – hon var 20 och Sveriges yngsta revydirektör.
– Det blev väldigt uppmärksammat i revyvärlden, och kombinationen tjej och ung kunde generera några ”lilla gumman” från människor i andra branscher. Jag har nog aldrig varit så nervös för någonting som jag var inför premiären på nyårsafton. Det var ingen vanlig press, revyn hade funnits i 28 år och nu var jag ansvarig. Jag tyckte att vi hade en jättebra show, men tänk om inte publiken skulle tycka det? De kanske skulle tycka att ”här kom hon och förstörde revyn”.
I stället blev stående ovationer. Men att ständigt förnya revyn är mer än en livsstil än ett heltidsjobb, och Mathilde beskriver hur hon mellan produktionerna turnerar runt i Sverige och letar lämpliga nummer att köpa in. En utmaning är att publikens preferenser förändras för varje år.
– Samhällssynen förändras hela tiden. Till exempel repriserade vi ett nummer om tiggare som vi körde för några år sedan, runt 2015, på vårt trettioårsjublieum. Bara på de fyra åren skilde sig reaktionerna åt enormt. Tyvärr åt det negativa hållet, och jag upplever att tonen har blivit mer hård och kall.
Mathilde Stavehaug beskriver revy-Sverige som ett heterogent landskap av olika nischer.
Samtidigt genomgår själva revyformatet en evolution, och Mathilde beskriver revy-Sverige som ett heterogent landskap av olika nischer.
– Det finns inget rätt eller fel och alla gör sin grej. Vi har riktat oss mer åt showhållet med liveband och dansare, men det är det inte så många revyer som har. Man kan inte säga att ”revy är på det här sättet” längre. På Karl Gerhards tid var det nog så, men precis som i alla andra branscher hänger man med i tiderna. Det kan bli frustrerande när man träffar folk som besökte revyn för 30 år sedan och dömer ut den för det. Vi är så långt ifrån vad vi var då och man måste utvecklas i takt med att samhället förändras.
Du själv sjunger gärna Cornelis, Ted Gärdestad och Monica Zetterlund... Är du kanske född i fel tidsålder?
– Ja, absolut! Jag har alltid varit lite lillgammal och inte velat umgås med folk i min egen ålder. De var ju superbarnsliga… När man blir tillfrågad att sjunga på olika ställen tvingas man också växa upp snabbt. Man kan inte bara dyka upp och bete sig som ett åttaåring när man ska sjunga på Strömsholmen.
När skulle du ha fötts då?
– Jag inbillar mig att 80-talet var roligt. Jag gillar musiken och det var liksom "då det hände". Mina föräldrar berättar om hur de gick ut och klubbade… Finns det ens längre? Jag har aldrig klubbat, och man måste ju leta med ljus och lykta efter ett ställe att dansa på. Här i stan finns inget jätteutbud.
Mathilde Stavehaug vill se ett Eskilstuna som värnar om sin kulturnäring.
Förutom avsaknaden av dansställen, hur står sig Eskilstuna som kulturstad?
– Det kan bli bättre. En av mina största ambitioner är att visa att det går att leva som kulturnäring i Eskilstuna. Jag behöver inte flytta till Broadway eller Stockholm som många tror och vill göra. Vi har potentialen, men då behöver alla hjälpas åt. Invånare måste gå på saker, inte minst när corona är över. Alla som jobbar inom kultur måste visa vad vi har att erbjuda, och kommunen måste hjälpa den lokala kulturnäringen. Allt ska bannemig gå att göra här och det vill jag visa.
Längtar du någonsin härifrån?
– Nä, aldrig. Jag älskar Eskilstuna för att jag tycker att vi har allt som jag söker i livet. Många blev jätteförvånade när jag inte gick gymnasiet i Stockholm, som många av mina klasskamrater gjort, men för mig var det viktigt att jag kunde gå min utbildning samtidigt som jag dansade och var med i revyn. Hade jag pluggat i Stockholm hade jag kommit hem vid sju på kvällen och inte hunnit med hälften. Jag fick min bredd för att jag var kvar i stan.
Jag tänker mig att du var väldigt duktig i skolan?
– Jo, så är det. Jag gick ut gymnasiet med A i alla ämnen utom franska där jag fick B – och det ser så fult ut. Det är det enda jag ser när jag tittar på betyget: du du du du du B! Jag är sån, jag vill att resultatet ska vara perfekt.
"Jag älskar Eskilstuna, vi har allt som jag söker i livet" säger Mathilde Stavehaug, som inte planerar att lämna staden.
Bor det ett kontrollfreak i dig?
– Åh gud ja. Det är hemskt att säga men så är det. Det är som med karaoken: ska man gå upp på en scen måste man repa först. Men jag vill understryka att kontrollfreaket är jag i yrket – inte privat. Jag gillar ju utmaningar och vill att saker ska bli bra. Jag vill inte göra någonting halvdant, och då kommer det väl lite krav. Man vill leverera på en viss nivå, och jag vet vad jag kan och vad jag vill att det ska bli. Det ska alltid bli top notch.
Mår du inte dåligt av all press du verkar sätta på dig själv?
– Nä, jag är faktiskt äckligt positiv. ”Ingenting är omöjligt, vi hittar nya lösningar, woho” – inte minst under pandemin, även om det stundtals varit svårt. Men jag kan tänka mig att många känner att de bara vill att jag ska sluta vara så uppåt.
Upplever du att andra är avundsjuka på dig?
– Nä… Men i skolan var det mycket så. Och det är så fascinerande eftersom jag själv tänker att man inte vinner något på avundsjuka. Det enda man kan förändra är ju sig själv. Många tror att saker kommer på silverfat men ingenting funkar så. Det handlar bara om vad du gör och visar – på så sätt händer saker. Ingenting kommer gratis eller genom att man sitter och är sur över vad någon annan lyckas med.