Bergsbyn Gorak Shep, 5140 meter över havet.
– Ursäkta att jag hostar, det är bergshosta. Luften på så hög höjd är så kall och torr att man får torrhosta, säger Matilda Karlsson, 30, några dagar efter hemkomsten från Himalaya.
Hon bor med sin Bordercollie Messi, 11, i ett litet hus i Slätviken. Hunden är en av anledningarna till att hon fann sitt intresse för att vandra.
– Han kräver mycket aktivitet, men han gillar inte att valla eller agility. Så jag började fundera "Hur ska jag göra för att trötta ut honom?"
Svaret hittade Matilda Karlsson för åtta år sedan när de började gå långa promenader tillsammans. En aktivitet som uppskattades av både matte och Messi. Sedan dess har det blivit många vandringar i de svenska och norska fjällen – både med och utan hunden. Efter flera strapatser i de skandinaviska landskapen sökte hon efter nya äventyr och anmälde sig till elva dagars guidad vandring i Himalaya. Målet att nå Mount Everest base camp, 5364 meter havet.
–Jag tyckte det lät som ett väldigt roligt äventyr och utmaning. Campen är precis innan Mount Everest börjar, dit de som ska bestiga berget bor i en månad innan för att vänja kroppen.
Fjärde oktober flög hon och 16 andra, för henne då helt okända svenskar och guider helikopter från Nepals huvudstad Katmandu till Lukla där de började sin sex mils långa vandring.
– Det egentligen inte långt för en vandring men det är höjden som är jobbig.
För att minska risken att drabbas av höjdsjuka, vilket i värsta fall kan vara livshotande, började de vandringen med att anpassa sig till höjden. Dels genom andningsövningar för att lära kroppen att kunna ta in syre även när luften är syrefattig. Men också med hjälp av andra typer av förberedelser, berättar hon.
– Vi gick upp till 3 400 meter och sov där. Sedan gick vi upp till en höjd på 3 800 meter där vi fikade en stund för att sedan gå ner igen. Det är för att vänja kroppen, som då skapar fler röda blodkroppar. Det gör att man klarar av högre höjder.
De gick i åtta till tio timmar per dag och sov över på små enkla hotell i bergskedjan, så kallade "tea houses". Efter åtta dagars vandring nådde de äntligen sitt mål – men inte helt utan hinder. Den allmänna rekommendationen är att besöka Himalaya just under oktober, enligt Matilda Karlsson, eftersom det oftast är klart och soligt väder då. Trots detta möttes gruppen av ett riktigt oväder.
– Vi hade spöregn i fyra dagar och tjock dimma. Vi såg ingenting, säger hon.
När de skulle ta sig den sista biten upp till Mount Everest base camp, drabbades de också av en snöstorm. Enligt guiderna hade de aldrig varit med om så dåligt väder förut.
– Jag frös mycket, även om man rörde sig framåt hela tiden så var det inte tillräckligt. På den höjden måste man gå jättelångsamt för man ska helst inte få upp pulsen och bli andfådd för att det finns så lite syre. Det var väldigt krävande, men det gick bra.
När de väl nått målet var de dags att gå ner igen.
– Det går mycket fortare för kroppen att ta sig ner, det tog bara tre dagar.
Efter åtta dagars vandring med spöregn, snöstorm och dimma nådde Matilda Karlsson äntligen sitt mål 5364 meter över havet.
Hur känns det att ha klarat det här?
– Det känns helt otroligt och jättekul. Främst för att man har en kropp som klarar av en sådan utmaning. Men också för att jag fått se så mycket av lokalbefolkningen och hur de lever så pass långt upp.
Resan var egentligen planerad till 2020, men på grund av pandemin sköts den upp två år. Tid som Matilda nyttjat l till förberedelser. Under två års tid har hon letat efter en passande utrustning, så som kängor och kläder. Hon har även tränat upp sin uthållighet på flera sätt för att ge sig de bästa förutsättningarna för att klara av utmaningen.
– Jag har bland annat gått i backe med packad ryggsäck för att lära kroppen att man ska gå uppåt med vikt. Noga förberedelser är viktigt för att klara av den sådan här utmaning.
Nu när du gjort den här resan skulle du även vilja bestiga Mount Everest?
– Att vilja och att klara av är två helt skilda saker. Jag skulle absolut vilja. Men när man får höra hur det är att bestiga Mount Everest hör man att det är helt omöjligt. Det krävs en otrolig prestation. Även om man skulle vilja så klarar man inte av det om man är en vanlig Svensson. Det krävs mycket mer än så. Men gärna ett annat berg, så som Kilimanjaro, säger Matilda Karlsson.