För extremsportaren och tidigare Mest ute-profilen föll det sig naturligt att börja jobba på begravningsbyrå. "Om Fonus hade varit en klättrare så hade det varit en alldeles utmärkt klätterkompis. Från dag ett har jag aldrig känt att jag behöver ändra mig eller mina värderingar", säger Hans Stipek.
– I klättringen pratar man om the point of no return. Vi måste upp, det går inte att komma ner.
Hans Stipek, 54, kundrådgivare och borgerlig officiant på Fonus, liknar det hela med situationer som kan uppstå i samtal med anhöriga.
– Det kan dyka upp trettio år gamla konflikter när mamma eller pappa gått bort. En del av berget rasar. Avbryter vi? Nej, vi måste hitta en väg där jag fullföljer på ett sätt där du som anhörig känner dig fullt ut bekväm.
Extremsportaren och tidigare Mest ute-profilen kommer från Dalarna, där skidåkningen alltid funnits med. Vid 17 års ålder var han fast förvissad om att livet skulle vigas åt klättring i de franska alperna. Sex år senare skulle han bli vuxen, klippa sig och skaffa riktigt jobb. Extremsport – vid det laget var han även en hängiven paddlare – fick bli en bisyssla. Väl hemma ledde beteendevetarutbildningen till en tjänst på Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna. Den banade i sin tur vägen för personal- och arbetsgivarfrågor i Stockholm.
– Jag var smickrad och nyfiken. Här fick en kille från Borlänge komma in i maktens boningar.
Den ena ledningsfunktionen efter den andra följde. Men något skavde. Var fanns det äkta engagemanget? Och människorna relaterade till hans intressen? Med hjälp av hustrun Katarina Janeheden Stipek – "min fina fru stöttade mig helt i processen" – vågade han ta steget. 2006 öppnade de outdoor-butiken tillsammans.
– Vi betraktade våra kunder som klättrare och paddlare, och arrangerade till exempel havsturer i december. För att paddla i den miljön måste man ha bra grejer. Det handlade om att uppmuntra till det upplevelserika. Men kärnan var mötet med människan.
"Jag har ägnat mig åt extremsport i 30 år där det är påtaglig fara för liv och hälsa. Då umgås du ofta med tanken på döden."
Att göra som "alla andra" i branschen var ointressant. Ingå i businessnätverk eller rea ut de mest extrema sovsäckarna? Nej tack. I stället liknar han butiken vid ett rockband som spelade i rökiga källarlokaler för en dedikerad publik.
– Och om publiken klingar av – då slutar vi spela.
2019 tystnade musiken till följd av näthandelns framfart. Att säga tack och hej beskriver han som en sorgeprocess.
– Vad ska jag göra nu? Jag befann mig i en djup reflektion och det var säkert en och annan som trodde att det var en depression.
När Mest ute stängde 2019 saknade Hans Stipek en plan B. "Jag befann mig i en djup reflektion och det var säkert en och annan som trodde att det var en depression."
Av en tillfällighet sökte nuvarande arbetsplatsen medarbetare.
– Det var ett möjligheternas moln som for förbi på himlen. Jag hade öppna sinnen och gick in med stor respekt. Om Fonus hade varit en klättrare så hade det varit en alldeles utmärkt klätterkompis. Från dag ett har jag aldrig känt att jag behöver ändra mig eller mina värderingar. Mest ute hyllade livet och Fonus hyllar livet. För när vi bejakar livet hanterar vi också sorgen.
Vad är det mest meningsfulla med ditt jobb?
– Att känna att jag gör något som är på riktigt för en annan människa.
"Kärleken kommer alltid att trumfa sorgen."
Han menar att vi är otränade i att prata om döden.
– Men likt förbannat inträffar den. Jag möter den dagligen och närvaron av att jag en gång ska dö gör att jag tänker mig för extra i mina beteenden. Jag försöker vinnlägga mig om att ha goda relationer med människor.
Den dagen det är dags ska du inte ha något ouppklarat?
– Lite så. Då behöver du aldrig känna 'jag skulle ha sagt förlåt'. Jag har gråtit på berg och varit övertygad om att jag kommer att dö. Och mist både klätter- och skidkompisar mitt i livet. En icke utövande person kan tänka: 'Hur kan du hålla på med det där, är du trött på livet?' Men det är precis tvärtom. Jag är ingen kicksökare, det enkla svaret är att det är roligt, men helt klart rör jag mig i en miljö där det hela tiden krävs att jag är närvarande.
Är du rädd för att dö?
– Inte ett dugg. Jag älskar livet, är privilegierad och har levt – och lever – ett fantastiskt liv med familj och barn. Jag är omgiven av trevliga människor och lever i en del av världen där jag kan förverkliga saker och ting.
Vad ska du ägna kommande år åt?
– Hjälpa människor. Och förhoppningsvis utforska nya berg. Alla har sina berg att bestiga och jag vill uppmuntra till att göra det så länge vi lever.
Vilket fysiskt berg väntar härnäst?
– Ikoniska Romsdalshorn i Norge. Det är en vacker miljö dit jag ska bege mig med en klätterkompis. Och när jag utforskar den yttre verkligheten så vet jag automatiskt att jag kommer utforska min inre verklighet också. Du ska aldrig sluta tro eller hoppas. På vad? Det måste du bestämma själv.
Hans Stipek gick in med öppna sinnen och stor respekt i sin nya roll. Kommande år vill han ägna åt att hjälpa människor.