Ett av Josef Nsumbus svenska favoritord är medmänniska, ett ord som enligt honom inte går att återfinna i många språk. Detta brukar han betona vid gudstjänster, att det är viktigt att skapa en relation till Gud, men även med varandra.
Den förste svenske missionären som anlände till Kongo var Carl Johan Engvall. Han fick dock avbryta sin mission redan efter tre månader efter att ha blivit sjuk i malaria.
– Han kom till Kongo redan den 25 augusti 1881. Och det som är häftigt med det datumet är att jag kom till Sverige för första gången exakt samma dag, fast 1990, säger Josef Nsumbu, missionär och pastor i S:t Eskilskyrkan i Eskilstuna.
Josef Nsumbu, som idag är 65 år, är född i en troende familj. Hans far var pastor för en av de kyrkor i Kongo som det Svenska missionförbundet grundade. Trots att Josef tidigt kände Guds närvaro har det funnits inre slitningar i yngre år. Samtidigt som Guds bana kallade ville Nsumbu även studera på högre nivå. En kombination som möjliggjordes och som gjorde att han hamnade i Sverige.
– En pastor i Kongo tjänade då 13 dollar i månaden. Samtidigt skulle det kosta 1800 dollar att utbilda mig på doktorsnivå, en summa som skulle kräva att nästan hela himlen ramlar ner, säger Josef Nsumbu.
På 80-talet uppmärksammade det Svenska missionsförbundet att kongolesiska pastorer enbart utbildades till en viss nivå trots att just var Sverige som kämpade för lokalbefolkningens rätt att vidareutbilda sig. Efter ett par lyckosaliga omständigheter tilldelades Josef ett stipendium av dåvarande missionsekreterare Gösta Stenström.
– Då var tanken att jag skulle doktorera i Sverige samtidigt som jag lärde mig svenska och om den svenska kulturen för att kunna fungera som en kulturtolk. Det var tufft på flera sätt, dels en helt ny kultur men även att doktorera på ett främmande språk. Jag häpnade över hur mycket svenskar respekterar tiden. När jag såg mitt livs första tidtabell, kände jag mig tvungen att dubbelkolla så att det verkligen kom en buss 08.06, 10.23 och så vidare. Så jag ställde mig vid busshållsplatsen och tittade. Jag säger att i Kongo så har vi ingen klocka, men vi har tid. Här finns det en klocka, men många saknar tid, säger Josef och tillägger:
– Planen var att jag skulle slutföra allt i Sverige inom 7 år, men jag klarade det efter 5 år.
Josef Nsumbu har varit pastor vid S:t Eskilskyrkan sedan 2014, i början såg han en utmaning i att Sörmland är ett av Sveriges mest sekulariserade områden.
Efter färdiga studier flyttade Josef tillbaka till hemlandet men i mitten av 90-talet inkluderade Svenska missionsförbundet Sverige inom sitt missionsfält och pastor Josef återvände till Sverige 2003. Denna gång som missionär från Kongo.
– Mission är ett misstolkat begrepp som påminner om kolonialtiden och fattigdom. Även om Sverige inte vill höra om mission så betraktar mitt land mig som missionär. När jag får frågan om hur pass svensk jag blivit är mitt svar alltid att jag fortsatt vill vara en afrikansk pastor i Sverige, säger Josef och fortsätter:
– Vi fick ett budskap av Sverige och nu är jag här för att påminna om detta budskap som håller på att glömmas bort. En gång fick jag ett samtal av en gammal man som undrade rakt ut om jag kunde döpa honom. Det visade sig att hans föräldrar var missionärer i Kongo och han överlämnats till ett barnhem på Lidingö. Han undrade "vilken Gud är det som rycker ifrån ett barn hans föräldrar?", och hade tappat tron. När han fick höra om mig så insåg han att föräldrarnas jobb inte varit i onödan. Det var tack vare den svenska missionen som vi träffades.
Svenska missionsförbundet bildades 1878 för att utveckla den yttre missionen. Efter misslyckade uppdrag hos samer och i länder som Ryssland och Kina, riktades fokus på "Afrikas hjärta" – Kongo.
– Alla i Europa pratade om Kongo och landets rikedomar på den tiden. Sverige blev också intresserade, säger Josef Nsumbu.
Längs fonden hänger ett textilkonstverk av AnnMari Thyregård, kallat för Livsträdet. Det symboliserar evangeliets största händelser, och återbildas på flera sätt, bland annat i form av ett kors.
Åren däromkring fördelade de stora kolonialmakterna Afrika sinsemellan. Kongo tilldelades kung Leopold II av Belgien. Efter en prishöjning på gummi 1890, förslavade han lokalbefolkningen och de som inte uppfyllde sin gummikvot fick händer avhuggna. 10 miljoner kongoleser dog under det belgiska styret, som varade fram till 1961. Under de första åren skickade Sverige över 100 missionärer till olika delar av Kongo. Skolor, sjukhus, boktryckerier och museum öppnades, missionärerna utvecklade även ett skriftspråk till kikongo, varpå bibeln översattes till det lokala språket.
– Min kyrka i Kongo är grundad av Sverige och när landet utropade sin självständighet 1961 överläts alla kyrkor till den Evangeliska kyrkan i Kongo. Kontakten fortsatte dock att vara tät, och idag är vi som en kyrka med två avdelningar, en i Sverige och en i Kongo, säger Josef Nsumbu.
Han påbörjade sin mission i Sverige i Tensta, och senare Borås innan familjen Nsumbu flyttade till Hallstahammar, och Josef anställdes som pastor hos S:t Eskilskyrkan år 2014.
– Jag ville dit var jag behövs. Sörmland är ett av Sveriges mest sekulariserade område. En intressant utmaning. Idag har vi medlemmar från hela världen. En dag läste vi bibeln på medlemmarnas språk. Vi kom upp i 15 olika språk, säger Josef Nsumbu och tillägger:
– Jag försöker utveckla mångfalden inom kyrkan och enbart min närvaro talar för detta.
S:t Eskilskyrkan invigdes i september 1961, och ägs idag av S:t Eskilskyrkans församling som är en del av Equmeniakyrkan. Kyrkans orgel har 17 stämmor, vilka är fördelade på huvudverk, bröstverk och pedal.
S:t Eskilskyrkan är en del av Equmeniakyrkan, ett samfund som bildades efter genomslagningen av tre olika frikyrkosamfund år 2005. Kyrkan är även socialt involverade.
– Vi har även en scoutverksamhet och vår ungdomsdiakon har kontakt med ungdomsverksamheten i samhället, bland annat här i Nyfors.
Josef Nsumbu är i dag 65 år, och tanken var att gå i pension i år men han kommer att fortsätta i minst ett år till. Han har fyra barn och tillsammans med sin fru har de pratat om framtiden.
– Våra barn är rotade i Sverige. Man vet aldrig hur världen utvecklar sig, men vi vill vara nära dem och barnbarnen. Så vi stannar nog i Sverige när min mission är över, säger han.
Under sina år i Sverige, har han lagt märke till tydliga skillnader inom kyrkan i Sverige jämfört med Kongo.
– Kyrkorna kan faktiskt lära sig organisatoriskt av Kongo men problemet är att de inte är beredda att ta emot det som kommer söderifrån. Jag önskar även större glädje under gudstjänsten. Om man säger så här, i Kongo lever man i en större väckelse. Den stora väckelseperioden i Sverige var på 80-taket. Då kunde man diskutera bibeln i timmar men idag är intresset begränsat. Många börjar snegla på klockan efter en timme. Glädjen och gemenskapen i att fira gudstjänst är något jag saknar generellt i Sverige. Jag tycker anonymitet har för hög prioritet, säger Josef Nsumbu.