En av Anders Röslers uppgifter inom ambulansen är att hantera psykisk ohälsa.
Anders Rösler slår sig ner i den svarta skinnsoffan på ambulansstationen i Eskilstuna.
Håret är grått. Och långt. Armarna är fyllda med tatueringar. Likaså benen. Anders Rösler är musiker. Han är också ambulanssjukvårdare.
Han gör allt som sina kollegor. Åker på hjärtstopp, trafikolyckor och mord. Men 56-åringen har en uppgift till. Han är kamratstödjaren som kollegorna vänder sig till vid traumatiska upplevelser.
– Det är hedersamt. Jag har ingen jour, men de får alltid ringa till mig dygnet runt, säger Anders Rösler.
Vem ringer du till?
– TJ, chefen. Jag har jävligt bra chefer. Det är inga problem.
I runt tio år har han haft uppgiften. När man varit på ambulansen i 25 år är det svårt att säga ett exakt årtal.
Någon tyngd eller extra belastning är det inte för Anders. Han är stolt. Målet är att ingen kollega ska må dåligt efter ett arbetspass. Anders vet att alla har gjort vad de kunnat. Men ibland går inte ett liv att rädda. Och det är inte deras fel.
Själv har han fått se mycket.
Den glada tonen byts ut mot en djup suck. Anders drar upp vänsterbenet i soffan.
– Jag är AOSP-instruktör. Typ förhandlare för de som står på en bro och ska hoppa.
Hur är det?
– Man känner sig liten ibland.
Överkroppen lättar från ryggstödet och vilar i luften.
– Men man får aldrig ta åt sig i fall det inte går som jag vill att det ska gå. Jag har ändå gjort ett försök. Det är inte alltid det går som jag vill.
Har någon hoppat framför dina ögon?
– Nej. Men jag har fått bort folk från broar.
Hur känns det då?
Anders formar segertecken med båda sina lång- och pekfingrar.
– Då är man kung. Men det är inte bara att man lyckas få bort personen från bron. Jag hoppas att jag gjort ett bra jobb så att de inte gör om det. Det är mer den tanken man får.
Men det har hänt att det redan varit försent. När uppgiften i stället har blivit att samla ihop de människodelar ambulanssjukvårdarna hittar på platsen.
– Det är inget drömscenario direkt. Har man hoppat framför ett tåg är det inte så mycket kvar. Det vi hittar ska med in.
För Anders är det lätt att skifta mellan ett leende och en allvarlig ton. Att ena sekunden skratta och andra prata om döden. Det kan vara svårt att hänga med. Men för honom är det vardag. Allt vi pratar om har han fått se eller höra. Skratten fungerar som ett skydd mot allt de har varit med om.
Nästan allt klarar han av att släppa. Vissa saker fastnar.
Mordet för 25 år sedan minns Anders än. Det var första gången han fick ett sådant typ av larm.
– Det var någon knarkuppgörelse i Torshälla. Vad han fick genom bröstet vet jag inte, men det var något stort i alla fall. Han var tvärdöd när vi kom. Vi försökte återuppliva honom. Det sitter i.
Det var extremt mycket blod. Och det var inte förrän det mesta var borttorkat och personen dödförklarades som Anders insåg. Den mördade människan framför honom var en bekant.
De hade jobbat ihop på en krog. Anders i baren. Den nu döda personen i köket.
– Man blir en annan människa när man tänder till.
Hur nära kände ni varandra?
– Jag visste vem det var. Men ingen jag umgicks med.
När blir det en jobbig känsla?
– När allt har avslutats. När man slappnar av. När adrenalinet går ur kroppen. Då kan tankarna komma.
Vad är det för tankar?
– Har jag gjort det bra? Kunde jag gjort det bättre? Varför fick vi inte i gång personen?
Är det jobbigt att ta beslutet att sluta?
– Vi tar inte det beslutet. Aldrig någonsin.
I stället ringer de ett samtal. Över telefon förklarar de situationen, vad som hänt och hur de arbetat. Det är då en doktor som säger åt dem att sluta eller fortsätta. Det tycker Anders är skönt.
– Men det är jag som måste tala om för frun i huset. Är det unga människor då bryr vi oss inte, då kör vi och tar in de till sjukhuset. Vi ger aldrig upp då.
Är dödsbesked den jobbigaste delen av ditt arbete?
– Ja. Men det händer så otroligt sällan. Jag har gjort det tre-fyra-fem gånger kanske. Ibland är det humant. Säg att du är 90 år, har cancer och lider av demens. Vad väcker vi dem till för liv då?
Efter den här texten kan det vara svårt att förstå hur Anders orkar. Men han älskar sitt jobb. Allt är inte bara död och elände, som han förklarar det.
Ingen dag är den andra lik. De vet aldrig när ett larm kommer eller vad som väntar runt hörnet.
Men de måste alltid vara redo för att rädda liv.
Den här mannen, han älskar sitt jobb.