Knappt har Maja Björkbacka, My Larsson och Ester Costa hunnit lämnat Eskilstunaåns vatten innan de är tillbaka och tränar i bassängen på Parkenbadet.
My Larsson, 16 år, Maja Björkbacka, 16 år och Ester Costa, 15 år simmar för Eskilstuna simklubb. När tidningen träffar tjejerna är de tillbaka i sitt vanliga vatten på Parkenbadet i Eskilstuna.
– Man får ju mycket hellre en kallsup här än i ån, säger My Larsson.
Det har gått några dagar sedan monsterpasset. 2,3 mils simning. Från Hjälmaren till Mälaren. Hela Eskilstunaån. I nio timmar höll de på.
– Det var en fantastisk dag, säger Ester Costa och skrattar. Nej, men på riktigt så var det trevligt även om det var tufft för psyket att veta att det var så långt kvar.
– Det är mycket roligare att simma i öppet vatten än här i bassängen, säger Maja Björkbacka.
Totalt elva simmare från Eskilstuna simklubb ägnade lördagen åt det mödosamma uppdraget. Allt för att uppmärksamma simkunnigheten.
– Det vi vill få fram är att det är viktigt att alla kan simma, det sker alldeles för många drunkningolyckor, säger My Larsson.
Så här såg det ut när de elva simmarna från Eskilstuna simklubb passerade Rådhusbron i lördags. "Där ville man inte få en kallsup och det var typiskt nog där man fick en kallsup", säger My Larsson.
Och att de kan simma bevisade tjejerna i lördags.
– Det var jobbigt, riktigt tufft. Jag hade som mål att klara en mil i alla fall, sedan tänkte jag kliva av. Men när jag väl var igång så körde jag på och när vi kom till Munktell så kände jag att jag kommer klara hela sträckan, säger Ester Costa.
– Första en och en halv kilometrarna var värst, säger My Larsson.
För att orka hela sträckan och hålla ut i nio timmar gällde det att hitta en lagom hastighet att simma i.
– I början visste man inte hur snabbt man skulle simma, säger Ester Costa.
– De framför mig simmade skitsnabbt så jag kände mig lite dålig där i början men sedan kom jag ikapp. Det är jättelätt att ryckas med och simma för fort och då orkar man inte. Jag tror det var bra att man inte gjorde det, säger Maja Björkbacka.
Det finns fördelar med bassängen som Eskilstunaån saknade:
"Här finns det ju en linje i botten så du simmar ju rakt. Utomhus vet du inte var du hamnar.", säger Ester Costa.
Hur förbereder man sig på att simma 2,3 mil? Och i nio timmar? Svaret från tjejerna kommer direkt.
– Mycket mat, svarar alla tre nästan i kör.
– Och mycket sömn, fyller Maja Björkbacka i.
– Man måste också förbereda sig mentalt på att det kommer ta lång tid, säger My Larsson.
Under tiden gällde det att inte tänka för långt framåt. Ester Costa hittade en taktik som fungerade för henne.
– Jag var hela tiden inställd på att snart kommer nästa stopp. Jag tänkte inte på att det var tio stopp till eller att det var 15 000 meter kvar utan var bara inställd på nästa stopp. Och då blir det fika, säger Ester Costa och skrattar.
Sedan kom det även andra saker att fokusera på...
– Jag simmade jag på en sten och då tänkte jag på det i 500 meter. Sedan simmade jag in i gräs och då tänkte jag på det en stund. Det var lite kul, för då hände det någonting. Det var också lite roligt att simma bakom McDonalds vid Västerleden. Man har aldrig tagit den vägen till McDonalds förut, säger Ester Costa.
Hur var vattnet i ån?
– Jätteäckligt. När man fick en kallsup inne i stan... Det var värst, det ligger så mycket skräp i vattnet, säger Maja Björkbacka.
– Ja där ville man inte få en kallsup och det var typiskt nog där man fick en kallsup, säger My Larsson.
– I Torshälla var det mycket olja i vattnet från båtarna så det var inte heller så kul, fyller Ester Costa i.
Trots att det var tufft, och trots kallsuparna, så ser tjejerna fram emot nästa års simning i ån.
– Jag kommer garanterat göra om det här nästa år, säger Ester Costa.
Trots att det var jobbigt är de tre simmarna inställda på att göra om samma strapats igen nästa år.