‒Jag tycker om att prata med människor. Vi behöver varandra. Jag är modig och skäms inte, säger Egbal Saleh.
‒Mod är en bra gåva, säger Gunlög Olsson, 75, och ler. Själv är jag motsatsen, mera blyg, berättar hon.
Blygsel är inget som märks i deras samtal. Det är inte tyst en sekund när gemensamma nämnare konstateras. Båda bor i Fröslunda och båda vill hjälpa andra människor. Egbal Saleh kom till Sverige för ett år sedan och studerar nu på introduktionsprogrammet på S:t Eskil. Han spelar gitarr och drömmer om en framtid som journalist. Tillsammans med sina klasskamrater deltar han i samarbetet mellan Eskilstuna församling och gymnasieskolornas introduktionsprogram där elever och seniorer möts.
‒Målet är att bygga broar mellan olika generationer och kulturer, berättar Marika Sylvester, församlingspedagog i Eskilstuna församling.
‒I nuläget har vi ett 30-tal frivilliga entusiaster som träffar ungdomarna regelbundet. Rinmangymnasiet har nyligen tillkommit och vi behöver fler seniorer. Det enda som krävs är intresse och nyfikenhet.
Elevernas deltagande ingår i undervisningen, fokus ligger förstås på språket och inför träffarna förbereds frågor att samtala kring. Just i dag är det dikter och musik som står på programmet. Klassen har med gemensamma krafter skrivit en sång. Egbal Salehs rader som han högläser för Gunlög Olsson lyder:
Man känner sig ledsen utan sin familj,
jag hade en vän som drunknade i en sjö.
Ett hederligt hjärta som slår för vår kärleksfred,
lycka är att mysa tillsammans med kompisar.
Gunlög Olsson konstaterar att träffarnas upplägg innebär att man kommer varandra inpå livet.
‒Första gången vi träffades blev jag inbjuden på middag!
Hon plockar fram några böcker. Bland tomtar och troll, en vacker gammal ABC-lärobok samt serietidningen Hälge leder in samtalet på svensk natur, sjöar och rent vatten. Egbal Saleh lyssnar intresserat och berättar att han lärt sig simma under sitt år i Sverige.
‒Badar man inte i Pakistan? undrar Gunlög Olsson.
‒Havet är så smutsigt. Det går inte, berättar Egbal Saleh.
När timmen lider mot sitt slut blir rollerna ombytta. Egbal Saleh, som inte gått i skola i sitt hemland, vill lära sin samtalspartner en mening på persiska. Han fattar pennan och skriver.
‒Vad står det? undrar Gunlög Olsson.
‒Jag tycker om Sverige och Sverige är mitt land, svarar Egbal Saleh och ler.