Försommaren 2018. Tidningen träffar Anki och Sivert första gången någon vecka före avfärden från Sundbyholm på Nationaldagen. "Vi är inga modiga människor alls, inga äventyrare som hoppar bungyjump och håller på. Men vi har förberett oss så mycket och har förhoppningsvis koll på läget. Riskerna vi möter är ju statistiskt mindre än dem vi utsatt oss för här hemma, på vägarna till exempel."
Nationaldagen 2018 lämnade de Sundbyholms gästhamn på obestämd tid. Villan var såld, jobben uppsagda och den fleråriga planeringen blev verklighet. På segelbåten S/Y Major Tom hade nu makarna Anki och Sivert Stenkvist sitt hem. Adress: Världen.
Sen dess har tidningen vid flera tillfällen berättat om Eskilstunaseglarnas äventyr skildrat hur de farit över Biscayabukten, firat jul på Kanarieöarna, korsat Atlanten, njutit i Karibien, passerat Panamakanalen och tagit sig ner till Söderhavet och Franska Polynesien. Där de hösten 2020 fick dra i handbromsen för sitt fortsatta resande västerut, när världen stängde ner på grund av pandemin.
När de första gången kom till de små paradisöarna i Franska Polynesien sommaren 2020 kände makarna Stenkvist att de liksom var framme. Det var ju till dessa miljöer de längtat, hemma i ekorrhjulet. Nu längtar de tillbaka.
Sommaren därpå var de hemma på kort visit på grund av dödsfall i familjen, men längtade snabbt tillbaka "hem" till Major Tom som väntade på Tahiti.
Så fick Anki ett munsår som inte ville läka utan blev större och började göra ont.
– Jag förstod rätt snart att det inte var något vanligt munsår och när de så småningom på sjukhus på Fiji konstaterade att det sannolikt var cancer bestämde jag mig snabbt för att flyga hem till Sverige. Vi hade redan diskuterat igenom alternativ och lösningar för olika scenarier. Så när jag åkte seglade Sivert båten till Australien på egen hand, och kom efter.
Munsåret visade sig vara en cancertumör och Anki Stenkvist fick intensiv och framgångsrik strålbehandling i Örebro i en vecka.
Anki Stenkvist besöker det lokala sjukhuset på Fiji sommaren 2022. Sannolikt var det cancer i det växande såret på läppen, och sjukhuset erbjöd operation. Anki bestämde sig ändå för att åka hem till Eskilstuna.
– Ja det där var ingen rolig tid, minns Sivert, som var orolig för Anki samtidigt som han fick ensamsegla de elva dygnen till hamnen i Brisbane.
– Allt gick jättebra, det är inga bekymmer att segla Major Tom på en person. Men nu ville jag ju bara till Eskilstuna så snabbt som möjligt.
Anki remitterades till Örebro lasarett där tumören strålades varannan timme dygnet runt i en vecka.
De hade i förväg tänkt att de nog skulle få tillbringa bortåt tre månader i Sverige. Men med täta efterkontroller efter en elak sjukdom som Anki ville göra allt för att bli frisk ifrån, insåg de efter hand att de gjorde klokast i att ankra en längre tid i Eskilstuna.
Anki och Sivert Stenkvist är nöjda med det dryga året hemmavid, som gav många roliga minnen med familj och vänner samt en påfylld reskassa.
Sivert var tacksam till att erbjudas en tjänst hos sin tidigare arbetsgivare, och när Anki kommit tillbaka efter sjukskrivningen fick också hon tillbaka sitt gamla jobb. Sammanlagt blev det drygt 15 månader, innan de den 22 januari vinkar adjö av Sverige igen.
– När man tänker på den här tiden med lite perspektiv blev det ju faktiskt inte så tokigt. Rent ekonomiskt var det toppen att vi fick jobba ett år. Båtlivet blir ju vardag det också, nu fick vi lite tid att känna efter och övertygas om att vi båda längtar tillbaka till det fria liv vi drömde om så länge. Under tiden har det varit roligt att få umgås med barnen – som båda hittat varsin kärlek – och med vännerna. Vi fann oss snabbt väl tillrätta hemma i tryggheten igen.
De har bott i sonens lägenhet och vid behov fått låna bil. Sommaren ägnades bland annat åt vandringar på Sörmlandsleden och Gyllenhielmska leden. Paret Stenkvist, som seglat över stormiga hav, dykt bland hajar och ätit palmhjärta, upptäckte andra sorters spännande upplevelser i Mälardalen.
– Att parkera utanför Ikea visade sig vara världens äventyr, skrattar de.
"Vi hade drömt om det här fria livet så länge, klart vi vill fortsätta leva vår dröm. Hemma i stan har jag saknat att kunna se horisonten och var solen går ner."
– Vi har fått njuta av alla fina högtider, ätit så mycket god mat, och har ju till och med hunnit med semlor nu efter jul. Men efter två vintrar känner vi att nja, visst kan vintertid vara fantastiskt vackert, men vi har ju inga vinterhobbies. Nu packar vi flipflopsen och solhatten, och avvecklar Svenssonlivet igen.
Sannolikt var den starka solen en bidragande orsak till Ankis cancersjukdom.
– Jag tillhör ju solariegenerationen och har fått min dos av uv-strålning i livet. Ute på haven undviker vi solen så mycket vi kan, håller oss i skuggan med hög solskyddsfaktor, även om solstrålarna förstås reflekteras i vattnet. Så ska jag vara extra försiktig nu? Nej, säger läkarna, snarare ska jag leva som vanligt.
Livet på en pinne – eller en palm. Konsten att göra ingenting har de blivit bra på, makarna Stenkvist, efter många månader på luffen bland paradisöar i Söderhavet, en del av Stilla havet.
I övrigt har makarna varit förskonade från sjukdomar och olycksfall, sånär som på varsin tand som for lite illa av för mycket kokosätande.
– Även båten har klarat sig bra. Det är ingenting som påverkat vår resplan. Om vi har någon längre, säger Sivert och förklarar att både pandemin och det här speciella året har fått dem att fundera lite över sina segelplaner. Ville de verkligen bara fortsätta västerut? Segla från Australien mot Asien och sakta hemåt mot Europa igen?
– Vi har landat i att vi nog vill återse platser vi kommit att älska. Vi börjar med att gå tillbaka till Fiji som vi inte är riktigt klara med. Det finns många fina platser kvar norrut att besöka, Marshallöarna bland annat, där vi nog håller oss under andra halvåret av 2024. Efter det är det blanka blad.
– Vi tror att vi kommer att blicka tillbaka på pandemiåren och på 2023 som underbara. De ändrade våra planer, men till det bättre. Och nu gör vi inte så mycket planer längre. De har en tendens att förändras.
Franska Polynesien med sina små pärlor till öar har blivit Anki och Sivert Stenkvists favoritområde ute på världshaven. Hit hoppas de kunna ta sig tillbaka under 2025.
Anki och Sivert Stenkvist vid Söderhavet.
Men oddsen är rätt låga för att Stenkvistarna sen fortsätter vidare österut – trots att det betyder tuff segling i motvind – tillbaka till Franska Polynesien. Deras favorit-ögrupper på jorden, så här långt. Där tillbringade de två och ett halv år, och levde Robinsonliv bland palmer och kokosnötter.
– Det är säkert fint i Thailand, Indonesien och Sydafrika också, men då är vi lite på väg hemåt. Vi skjuter på det ett tag.
Först väntar en tids turistande när de landat "Down under", bland annat ska de lära sig mer om djurlivet i Tasmanien innan de flyger över till Nya Zeeland för att bila runt någon månad. Sen ska de ägna tid och kärlek åt Major Tom, som står ihoppackad på land. Sol och salt har slitit på plast, gummi och tyg. Listan med att-göra-saker var lång redan innan beslutet att åka till Sverige togs.
Robinsonliv i Söderhavet.
På väg till Bora Bora. Major Tom är en Najad 391, designad för långfärder och för att klara stora havsvågor. Så här långt på världsomseglingen har båt och passagerare varit förskonade från riktigt hemska oväder och stormar.
Vad ska de hitta i båten när de återvänder till den efter, inte förväntade tre månader i Sverige utan över ett år? Sivert Stenkvist fruktar det värsta; spindlar, termiter, ormar, kanske till och med krokodiler?
De funderar: Har vinet på båten förvandlats till vinäger och har de fått oinbjudna gäster ombord? Sivert ryser.
– Är båten full av krokodiler, termiter och ormar? Och spindlar, det är nog min största oro...
I april, när cyklonsäsongen är över och segelsäsongen inleds i Australien, hissar de den svenska flaggan, lättar ankar och seglar bort i soluppgången.
– Vi håller på så länge det är roligt och vi orkar. De två faktorerna hänger ju ihop. Sen kanske Major Tom så småningom får sin plats i Medelhavet, på Kanarieöarna eller i Karibien. Och vi skaffar den där röda stugan och lever den svenska torpardrömmen några månader om året. Men som sagt, det där är oskrivna blad.