"Jag känner mig tacksam över att ha fått gå till ett jobb som har spelat roll. Jag har hela tiden tänkt på mina elever och om jag läser något intressant har jag alltid dem att dela det med. Nu kommer det att bli väldigt tomt", säger läraren som nu går i pension.
Upp och ned för alla trappsteg på S:t Eskils gymnasium har hon sprungit i 40 år. Alltid ett leende på läpparna och med en stor vilja att skapa den bästa tiden för sina elever. Nu ska Nina Edlund gå i pension och påbörja ett nytt kapitel i livet.
– 40 år på S:t Eskil, det är för mycket att greppa. Om man tänker 40 jular... 40 somrar... Det är väldigt mycket, säger hon.
När hon tänker tillbaka inser hon att jobbet har blivit mer intressant med tiden.
– Jag har aldrig tröttnat, tvärtom. Jag känner mig tacksam över att ha fått gå till ett jobb som har spelat roll. Jag har hela tiden tänkt på mina elever och om jag läser något intressant har jag alltid dem att dela det med. Nu kommer det att bli väldigt tomt.
Lite som att göra slut med någon?
– Ja. Vi har väl gjort slut nu kan man säga. Jag tror inte att människor tänker på hur otrolig lärarkonsten är och all kreativitet man får utlopp för.
Nina sätter på sig sina glasögon och plockar upp ytterligare en bok ur ryggsäcken. Hon bläddrar och bläddrar, sida för sida, samtidigt berättar hon om att varje uppslag består av nedskrivna lektioner för sin senaste klass under tre hela år.
Det är inte första gången jag ser hennes handskrivna ord. Även mig har hon haft som elev och hon har lärt mig mycket. Inte bara om det svenska språket utan även om livet.
Hon har avbrutit lektioner, bett min klass ställa sig upp och slänga ur sig tungvrickare som kvistfritt kvastskaft och packa pappas kappsäck. Allt för att få en paus i hårt arbete om Strindberg, yttrandefrihet, poesi, "Mormors Mitsubishi", essäer och noveller.
Förutom kärleken till det svenska språket brinner Nina Edlund för att skapa en tillåtande skola för sina elever. Efter alla år och all erfarenhet är hennes önskan att skolan ska bredda sitt fokus.
– Skolan fokuserar alldeles för mycket på resultat och matriser i en värld som styrs av marknad och ekonomi. Större fokus borde ligga på demokratin och på att bevara yttrandefriheten. Om det inte finns yttrandefrihet, vad ska vi då ha språket till? Vad ska vi ha för miljö i klassrummet? Hur får vi alla elever att delta och att varje enskild person kan känna igen sig oavsett bakgrund, säger hon och fortsätter:
– Skolan ska visa eleverna en bättre värld och ge hopp om framtiden. Eleverna idag ska prestera och all komplexitet ska få plats i små rutor. Vilka människor är det vi vill ha som springer ut på studenten? Är det sådana som kan skriva ett PM perfekt formulerat eller är det sådana som kan tänka stort och tror på sig själva med ett språk som är fritt?
Rösten höjs en aning, kroppen får svårt att sitta still och händerna flaxar i luften. Det märks hur engagerad Nina Edlund är och hur mycket tid hon lägger på sina elever och sitt jobb.
– Det måste finnas utrymme för eleverna att göra misstag och att fela för att kunna utvecklas. Efter alla år är det eleverna jag kommer att minnas mest. Det händer mycket under gymnasiet, man blir vuxen, och det har varit otroligt givande att undervisa under just de åren. Vilka fina elever jag har haft och det jag har gjort har de tagit emot. Man blir varm i hjärtat. Det är synd att vi bara hör och läser hur illa det är ställt i den svenska skolan när dessa engagerade elever också är en del av sanningen.
Det största minnet jag själv har av Nina Edlund är den kärlek till litteraturen som smittade av sig, och med det alla resor vi elever fick göra och förmågan att sätta ord på våra tankar.
– Att öppna litteraturvärlden för mina elever har varit viktigt och att försöka göra det på ett ödmjukt och intressant sätt. Läsning kan verkligen berika livet. Likaså med teaterresorna vi har gjort. Det har varit viktigt för mig att alla elever fått en chans att ta del av kultur. Visa att det finns och oavsett vem man är har man rätt till att få uppleva det.
Ett annat minne är att det för Nina Edlund var väldigt viktigt med muntliga presentationer och att genom språket få ett starkare självförtroende.
– Du var väl duktig på det?
Ja...jo... Men det är ju för att jag gillar att prata och vill att allt fokus ska vara på mig...
– Det som jag vill skicka med är att elever måste få prova sina tankar. Framför allt så måste skolan ge glädje och hopp, inte bara fokusera på resultat och prestation.
Lite vet hon om att det är tack vare henne som jag älskar att skriva, formulera mina ord och gestalta. Men hon är även anledningen till att jag jobbar med det jag gör och jag har aldrig träffat en lärare som har brytt sig så mycket om sina elever.