När tidningen var på plats i Årby under torsdagen var det få människor som var ute och rörde sig. Familjen som tidningen pratade med höll sig inomhus.
Vid 20.30-tiden på onsdagskvällen larmades polisen till Årby.
Skottlossning. Igen.
Som vid flera tidigare skjutningar i området skedde den innan solen gått ner och de boende fortfarande var ute på gården.
Tidningen blir inbjuden till en familj som alla påverkades av skottlossningen – mamman var ute med sina barn och berättar att det var uppemot 100 andra personer ute.
Den 9-årige sonen var ute på gården med sina vänner. Hans syster lekte på lekplatsen bredvid.
– Jag såg killen med pistol. Först skrek någon, sen hörde jag skotten. Jag kunde inte andas och min kompis sa att han skulle få en hjärtattack. Mina kompisar sprang in i en port. Men jag vet att de som skjuter brukar gömma sig i portar. Jag försökte säga till min mamma att vi skulle gå, men hon lyssnade inte. Hon var så stressad, säger sonen.
I familjens lägenhet är barnen upptagna med sitt nya husdjur – en tam papegoja. Barnen visar hur man klappar den på huvudet.
– De kommer hit och skjuter på vem som helst, säger ett av syskonen.
I vardagsrummet sitter barnens pappa. Han har bott i Sverige de senaste 30 åren. Han berättar att familjens mål är att köpa en lägenhet utanför Årby innan året är slut.
– Men vi kan inte vänta längre och vi letar ny lägenhet nu. Jag är rädd för mina barns skull. Det är fint väder, och då ska de vara ute och leka. Hemmet kan inte vara ett fängelse men det kan ske skottlossning när som helst. Kanske redan i kväll.
I samband med onsdagens skottlossning var han hemma i lägenheten. När han hörde skotten gick han ut på balkongen.
– Jag såg människor springa åt alla möjliga håll. Tänkte på om jag skulle hämta bilen och köra iväg med familjen tills allt lugnade sig, säger han och fortsätter:
– När jag gick ner på gården såg jag ett gäng på 5-6 personer och en svartklädd kille hade ett vapen i handen. Han kan max ha varit 17 år. Ursäkta språket. Men jävla snorungar. Idioter.
För pappan rusade sekundsnabba tankar. På barnen och frun. Paniken växte till sig snabbt, och var lika snabbt förgången:
– När jag mötte gänget tänkte jag på hur lätt det är för dem att bara lyfta pistolen mot mig. Men de var så stressade att de inte la märke till mig. Jag hörde dem säga någonting om vad de skulle göra nu. Någonting om att de skulle fylla på pistolen med kulor.