Både Rocco Gustafsson och Thomas Wahlström har jobbat hårt och länge för att samla in både texter och bilder till vänboken för Carl Braunerhielm.
Som av en händelse satte man punkt på två-årsdagen av den kände amanuensens frånfälle.
– Vi satt och skrev på förordet när det slog oss, vad är det för dag i dag, 12 mars. Så vi tände ett ljus och kände att det kanske hade en mening att det hela drog ut lite på tiden.
Tomas Wahlström gör dock gärna tillägget att han föredrar att ett projekt blir lite försenat och bra än tvärtom.
Både Thomas och Rocco var båda ense om att de skulle göra ett försök att skapa en vänbok för att hedra den saknade stora personlighet som lämnat ett tydligt tomrum.
– Det känns bra att vi kan lyfta fram lite mer än "bara" glöggrallyt och stolligheterna. Här får vi chansen att visa upp Kalle som den store humanist han var, säger Rocco Gustafsson.
En lång rad kollegor, bekanta och vänner medverkar med ord, teckningar, målningar eller fotografier; Kerstin Lund, Peter Torsén, Harriet Karlsson, Klaus-Jürgen Schmidt, Diana Krumins, Kelvin Sommer, Annika Dahlgren, Bjarne Moelv, Kerstin Bergengren, Håkan Boström, Kajsa Bennfors och Sebastian Edberg.
Flera personliga porträtt av bildkonstnären André Prah finns med, men också många och fantastiska bilder av Rolf Bergström, Tom Holmlund och André Karjel. Och förstås även av "våra" egna fotografer Lasse Larsson, Tommy Larsson, Bosse Dennemo och Mikael Andersson
Men framför allt finns här även en del av Carls egna funderingar med rubriker som "Varför stävja snatterierna? Anställ expediter i stället" och en orubricerad krönika som sjunger promenerandets lov.
I en insändare från 1992 gör han ett debattinlägg i frågan om vården av den sjukdom som heter alkoholism. Och han håller oss alla ansvariga för att se till att alkoholisten kan få hjälp. Men det ska vara en icke skambeläggande hjälp som sätts in.
Vuxna människor trivs illa vid skampålen. Det krävs att vi möter varandra som jämlikar och med det öppet sinnelag.
"Då kan vi få den alkoholsjuke att tycka om sig själv, att tro på sig själv. Men det beror på oss", skrev Carl.
Carl talar även till punkt i frågan som väcktes i början på 70-talet om inte Eskilstuna egentligen var en förskräckligt tråkig stad.
Det tyckte förstås inte Carl Braunerhielm:
"Att ha tråkigt i eller inte ha tråkigt, att trivas eller inte trivas: det är en ren viljesak."