"Ingenting någonsin" från "Kent"
Det är vår år 1995 och min kompis Jennie har tagit med sig Kents färska debutplatta till konfirmationslägret. Jag har aldrig hört talas om bandet men när riffet till öppnande "Blåjeans" drar igång i den lilla cd-spelaren är jag fast.
När jag senare själv köper skivan är det den mer udda, suggestiva och nästan hotfulla "Ingenting någonsin" som blir favorit. På många sätt är låten också en analog försmak av det mörkare och mer elektroniska sound Kent ägnar sig åt numera.
"Thinner" från "Verkligen"
Kents andra skiva släpptes kort efter att mitt eget musikintresse tagit rejäl fart. Egentligen skulle jag kunna välja vilken som helst av skivans tio låtar, och jag tänkte först hugga "10 minuter (för mig själv)", men vemodet i "Thinner" känns ändå mest i själen och är lika vackert som smärtsamt.
"Innan alltid tar slut" från "Isola"
Jag kastade mig över dystra "Isola" när den släpptes och det är fortfarande skivan som jag rankar högst i Kents diskografi. Säkert lika mycket på grund av skivans kvalitet som på grund av minnena från Popstad som ägde rum några månader efter releasen.
I "Innan allting tar slut" är Jocke Bergs textförfattande filmiskt och fyllt av bilder. Raderna "Det ligger tomhylsor i parken, våra fötter är en meter över marken" kombinerar dramatik och stillhet på ett magiskt sätt som fortfarande får mig att fantisera om vad som har hänt i den där parken innan Berg presenterar oss för den.
"En himmelsk drog" från "Hagnesta Hill"
Två år efter "Isola" hade min musikaliska resa styrt mig bort från pop och mer åt metal. Kent kändes tämligen ointressant men i efterhand har "Stoppa mig juni (Lilla Ego)" blivit en nostalgisk favorit på grund de otaliga bussresor till Balsta Musikslott och promenader genom allén där som jag själv gjort under åren. Men låten toppas av "En himmelsk drog" som med sitt U2-aktiga driv och larger than life-refräng fortfarande får blodet att rusa genom min kropp.
"Utan dina andetag" från "B-sidor 95-00"
Jag minns bara en låt från när jag såg Kent spela på Stinsen i Eskilstuna under "Verkligen"-turnén, den smärtsamt vackra "Utan dina andetag". Jag kan fortfarande se bandet stå på den lilla scenen och känna styrkan i kärlekshyllningen som sedan dess har blivit en bröllopsklassiker