Sitt engagemang för rättvisefrågor har Daniela Polhage med sig från uppväxten. Hon ser sina föräldrar och sin mormor som stora inspirationskällor.
— Rättvisefrågor har alltid funnits med på något sätt även om jag inte tror att det har varit så medvetet från någons håll. Men jag tror att det är därifrån mitt samhällsengagemang kommer.
För Daniela handlar rättvisa om att alla ska samma rättigheter och möjligheter.
— Alla människor har faktiskt inte samma utgångspunkt i livet och vi måste se till att skapa förutsättningar för att ändra på det.
Hon har alltid pratat politik med sin mormor och flera av Danielas släktingar och båda hennes föräldrar har haft traditionella kvinnoyrken inom vården vilket har varit en ögonöppnare.
— Jag har på nära håll sett vilket hårt och slitigt jobb det kan vara. Det är fruktansvärt att kvinnoyrken ofta är lågavlönade samtidigt som det är dessa jobb som är tunga och sker på obekväma arbetstider.
Hon har bott i Eskilstuna hela livet och är uppvuxen i Skogsängen och Torshälla. Daniela hade en idé om att flytta iväg för att studera, men kärleken höll henne kvar, och det är hon glad över nu.
I skolan var hon ordförande i elevrådet, och när hon läste samhällsprogrammet på Rekarnegymnasiet hade hon siktet inställt på att bli jurist.
Daniela beskriver sig själv som målinriktad, men också öppen för att låta livet ta sina egna vägar. Hon har vågat låta tillfälligheter och en del tur få spela in.
Väl på plats på juristprogrammet på Stockholms universitet kände hon snabbt att det inte var rätt utbildning för henne. Trots att hon hade kämpat så hårt för att komma in.
— Jag kände att det handlade om så mycket andra värden än att hjälpa människor.
Så efter en termin bytte hon till lärarprogrammet med samhällsvetenskaplig inriktning, och tack vare det hittade hon till statsvetenskapen.
Där började bitarna falla på plats. I statsvetenskapen kände hon att hon hittade sin grej.
Våren 2010 skrev Daniela sitt examensarbete i statsvetenskap om den nya diskrimineringslagen ur ett feministiskt perspektiv. Och där någonstans, i det intensiva arbetet med uppsatsen, väcktes hennes intresse för antidiskrimineringsfrågor.
En dag tog en vän med henne till ett styrelsemöte hos Humanitas, och sedan tog det inte lång tid förrän hon var engagerad i föreningens styrelse.
Samma vår som Daniela skrev på uppsatsen var det dags för en omorganisation i Humanitas, och då öppnades dörren för henne. Endast 24 år gammal och knappt färdig med sin examen fick hon frågan om hon kunde tänka sig att ta över som ansvarig för byråns verksamhet i Sörmland och Västmanland.
— Jag blev helt överlycklig. Det var som en dröm att få det jobbet. Jag var ju helt ny och hade ingen erfarenhet att komma med. Det var aldrig någon tvekan om jag skulle tacka ja. Jag har alltid gillat utmaningar.
Hon fick bara en veckas överlämning tillsammans med den tidigare verksamhetschefen Kajsa Gustafsson.
— Det var faktiskt lite att bita i så där i början. Jag var helt själv de första månaderna. Det var ett stort ansvar.
I dag har byrån två anställda. Som verksamhetsansvarig har Daniela hand om allt från handläggning av ärenden och juridisk rådgivning till budget och ansökningar om medel för att kunna driva verksamheten vidare. Kollegan Linda Thomsen är informatör och ansvarig för byråns olika utbildningsprogram.
— Jag är visionären och Linda är genomföraren. Jag tror inte att det är bra om man är för lika.
Humanitas hanterar omkring 50 ärenden per år. Vanligast är ärenden som gäller diskriminering i arbetslivet på grund av etnicitet.
— Det ser ungefär likadant ut över hela landet. Ingen diskrimineringsform är vanligare här i Eskilstuna än någon annanstans.
Många av ärendena handlar om en känsla av diskriminering, och inte om något som definieras som diskriminering enligt lagen.
— I de fallen kan man inte göra så mycket mer än att bara lyssna, och det tycker jag känns jobbigt – att inte kunna göra mer.
Något som hon har lärt sig i sitt yrke är att inte vara godtrogen.
— Det är sorgligt men det finns faktiskt människor med uppsåt att vara taskiga.
Humanitas har mycket på gång för tillfället. Ett nytt jämställdhetsprojekt ska dras i gång och en projektledare ska rekryteras. Dessutom pågår rekryteringen av en vikarie för Daniela själv som går på föräldraledighet med sitt andra barn i april.
Hon säger att hon är ganska stressad, men det syns inte på henne där hon sitter i den stora och bekväma hörnsoffan i byråns lokaler på Gamla Tullgatan. Alldeles utanför fönstren går järnvägen, och tågstationen ligger ett stenkast bort. Praktiskt läge för en verksamhet med kontor i både Eskilstuna och Västerås.
I lokalerna finns inget som direkt avslöjar vilken sorts verksamhet som håller till där, så när som på skylten på toalettdörren. "Gentlehens" står det på den lilla gröna papperslappen med en bild av en svart figur iklädd hatt och klänning.
— Ibland tycker jag att det är helt ointressant att könsbetinga, och det är väl ett ypperligt alternativ att använda hen i stället för han eller hon. Vi är alldeles för fokuserade på könstillhörighet och borde se människan i stället.
Engagemanget för jämställdhetsfrågor har ställts än mer på sin spets sedan Daniela själv blev förälder.
— Jag känner av de fördomar och attityder som finns. Den problematik jag har läst om tidigare har jag själv upplevt i och med att jag har blivit mamma. Där finns det något som gör mig förbannad.
Hon känner att det inte är helt lätt att kombinera livet som småbarnsförälder med ett krävande arbete, och hon har gått ner i arbetstid för att få tiden att gå ihop. Hennes sambo David arbetar i skift som brandman.
Trots att Daniela innan hon blev förälder såg det som en självklarhet att dela lika på föräldraledigheten blev det inte så i hennes och Davids fall.
— Det är en sådan grej som det är lite skämskudde på. För jag var tidigare så bestämd på att vi skulle dela, men när vi väl var där var det inte så enkelt. Min sambo har varit hemma, men jag har varit hemma mer.
— Det handlar verkligen inte om att han på något vis är emot jämställdhet. En anledning är att han arbetar i skift. Men jag tror också att jag har handlat utifrån gamla förväntningar. Det är en jätteutmaning att bli förälder och en inte alltid så lätt omställning att plötsligt sätta sig själv sist på listan i alla sammanhang. Och sedan ska man börja jobba igen och hitta balans.
Om föräldrarollen säger hon:
— Det är mycket man tänker om hur man ska vara, men sen är det inte så lätt i praktiken. Jag vill ge min son redskapen för att prata om sina känslor – att han får med sig en förmåga att vara nära sig själv. Det är något jag tror att man gör skillnad på mellan könen.
Hon menar att det handlar om att bekräfta den de är, snarare än att förutsätta saker och skapa förväntningar.
— Jag vet inte om det här blir en kille eller tjej, säger hon och tittar ner på sin mage. Men jag kommer att tänka på det sättet om jag får en dotter också.
På frågan om hon alltid kommer att arbeta med antidiskrimineringsfrågor funderar hon en stund.
Att få barn och bilda familj har gjort att hon kommit av sig lite i framtidsplanerna, samtidigt som det har öppnat för nya tankebanor. Arbetsrätt, ledarskap och folkhälsofrågor intresserar henne mycket.
— Jag är en sökare som gillar att testa olika grejer och är nog inte en person som alltid kommer att vara kvar i samma fack. Det är lite det som är tjusningen med livet. Men jag vet att jag alltid kommer att vilja arbeta med människor på något sätt.