En handfull gånger har Stefan Lindqvist (till höger) tryckt på överfallslarmet under sina tio år som parkeringsvakt. "Det är några fler tillfällen då jag borde ha tryckt, kan jag se i efterhand".
– Det var jobbigt, jag var inte förberedd att det skulle sluta på det sättet när jag gick fram för att prata med bilisten. Jag blev tagen på sängen.
Stefan Lindqvist ser tillbaka på den där dagen för åtta år sedan när han hamnade i en diskussion med en man som hade parkerat sin bil illa till på en gångbana i närheten av Rademachergatan för att lasta av. Stefan hade flera gånger bett mannen flytta bilen.
– När inte det funkade och han vägrade lyssna så tog jag fram handdatorn och lappade bilen. Då blev ägaren till bilen väldigt arg, säger Stefan.
Så arg att han slog till Stefan med knuten näve på halsen.
– Han träffade precis under struphuvudet så jag tappade luften. Jag hann bli orolig, minns Stefan.
Under sina snart tio år som parkeringsvakt är det den värsta incident som Stefan varit med om. Men långt ifrån den enda. Han har blivit knuffad, fått slag i bröstet och fått armbågar i sidan. Han har även fått en hink cigaretter kastad mot sin bil.
– Ingen av de här grejerna är okej eller saker man ska tåla. Alla sakerna är polisanmälda, säger Stefan.
Vid tre-fyra tillfällen har incidenter som Stefan varit med om gått till tingsrätt och ett ärende ligger på polisens bord just nu. En person hade parkerat illa vid en skola i höstas och vägrade flytta på den. När personen blev bötfälld blev situationen hotfull.
– Personen skulle skada mig och gå på kollegans barn, säger Stefan.
Bredvid Stefan går Emil Norén, för honom är situationen en annan. Han började som parkeringsvakt i april och är än så länge förskonad mot hot och våld.
– Det har uppstått lättare diskussioner med folk som ifrågasätter och försöker prata bort en. Lite glåpord, men inget värre, säger Emil.
Jobbet som parkeringsvakt handlar till stor del att bedömma situationer beroende på vad folk ska göra och vilka förutsättningar som finns. Men i många är platsens regleringar väldigt tydliga.
Glåporden ja, under sina tio år har Stefan hunnit med att höra det mesta.
– Idiot, hora, bögjävel och mycket könsord. Det är i stort sett hela ordboken, säger Stefan.
Både Stefan och Emil förstår att orden inte är riktade mot dem personligen utan mot deras yrkesroll.
– De blir nog arga på sig själva många gånger. De har försökt med en chansning som inte gått hem. Sedan tar de ut det på parkeringsvakten istället för att svälja och gå vidare. Det är alltid enklare att skylla på någon annan, säger Emil.
Men allt går inte att skaka av sig. Vissa ord kan påverka en hel arbetsdag, fastna och följa med hem.
Parkeringsvakten Emil Norén kollar upp ett registreringsnummer.
– Vi lappar inte bilar för skojs skull, det är för att hålla gatorna säkra och trafiken flytande. Det är aldrig kul att bli utsatt för glåpord eller fysiskt våld. Man blir omtumlad och omskakad. Det tär mer och mer, det blir mer psykiskt. Om man hör det en gång skakar man av sig det, men när det blir tio, hundra gånger så sitter det kvar, säger Stefan.
Både Stefan och Emil tar hjälp av sina sambos för att ventilera.
– Vi tar fem-tio minuter och sköljer ur allting, sedan kan jag släppa det, säger Stefan.
Även om de grova incidenterna tack och lov är få så påverkar de desto mer.
– Det händer att jag träffar på de personer jag har varit i tingsrätten med. Det knyter sig i magen när jag ser dem på stan, säger Stefan.
För ungefär fem år sedan genomfördes en förändring som Stefan upplever har gjort parkeringsvakternas tillvaro i Eskilstuna mycket bättre. Gula västar infördes, något han tror gjort att många nu ser p-vakterna mer som myndighetspersoner likt poliser och ordningsvakter.
Parkeringsvakterna Emil Norén och Stefan Lindqvist under en runda i centrala Eskilstuna.
– Många av smågrejerna har försvunnit även om vi fortfarande hör glåpord och gapande och ser folk åka förbi och peka finger, säger Stefan.
Den utsatta situationen till trots. Både Stefan och Emil betonar att de positiva överväger det negativa i yrket och att de får mycket mer ros än glåpord. Bäst av allt: mötet med människor.
– Det är inte alltid vi pratar med folk om parkering, det kan vara folk som frågar om vägen eller om någon buss. Man är lite av en värd på stan, säger Emil.
För Stefan har ett möte etsat sig fast lite extra.
– Vi vet aldrig vem vi möter där ute och i vilken situation de befinner sig i. Jag träffade en äldre herre för ett antal år sedan. Han kom fram och berättade hela sin livs historia. Han saknade verkligen någon att prata med och helt plötsligt fanns vi där. Jag föreställer mig att hans dag blev bra, min blev definitivt det. Det var en av de mest intressanta historierna jag har hört i mitt liv, säger Stefan.