Olle Eriksson jobbade på tidningen Folket i ett antal år, men gjorde det sedan till sin livsuppgift att med journalistikens hjälp lyfta röster från bland andra inlåsta ungdomar inom SiS, Statens institutionsstyrelse, i samhällsdebatten.
Det sitter två män på en bänk vid Mälarens strand. På det här sättet har de suttit tillsammans många gånger genom åren, diskuterat livets motgångar och glädjeämnen, reflekterat över skeendena i världen, och summerat Djurgårdens senaste match.
Här, på bänken i Sundbyholm, är samtalen lite annorlunda, och den som skulle promenera förbi eller betrakta platsen från sjösidan ser Pär Eriksson – och känner igen honom som Eskilstunas tidigare kommundirektör bland annat – ensam.
Men bredvid på bänken sitter också hans son, Olle Eriksson. Olle dog den 5 oktober 2021, en dryg vecka efter sin 42-årsdag. Från att han sökte för sin svåra huvudvärk till att hans föräldrar håller hans händer och han tar sitt sista andetag går det tio dagar.
Olle vänder sig mot sin far, som med sina förtvivlade frågor försöker hitta en mening i att 70-åriga föräldrar får begrava sitt barn. Att en liten flicka mister sin pappa. Att en familj fick några knappa dagar på sig att greppa det faktum att Olle med stor sannolikhet skulle förlora fajten mot tumören. Varför? Hur? Var?
– Paradiset finns pappa, du lever mitt i det.
Kanske är det bara på en sån här plats samtal av det här slaget kan föras, funderar Pär. I gränslandet mellan människa och natur, vatten och land. Sörmland är sitt allra vackraste när tidningen möter honom just på den plats som är central i den helt nyutgivna boken med namnet "Jag vill leva – ett år av samtal på liv och död".
"Nu får du hjälpa mig Gud. Visa att du finns." Pär Eriksson sätter i sin bok ord på den bottenlösa sorgen, och genom att låta sonen Olle komma till tals blir det samtidigt en ljus, vacker och hoppfull skildring av ett år av saknad, stor kärlek, vänskap och tröst. På den undanskymda platsen vid Mälaren fördes samtal med såväl Gud som med sonen.
– "Jag vill leva", det var vad Olle sa när han fått läkarnas besked om vad som orsakat huvudvärken. "Jag vill leva så mycket". Och efter vårt år av samtal sa jag detsamma. När jag stod här första gången efter att Olle tagit sitt sista andetag visste jag inte hur jag skulle orka leva vidare. Om jag ens ville.
– Olle var samtidigt så tillfreds. Redan då när vi grät och omfamnade varandra efter läkarnas besked på sjukhuset summerade han sitt liv. Det blev bara ett halvt, men de åren hade varit värda så mycket för honom. Hans liv hade inte varit förgäves. Han förmådde se det mitt i mardrömmen.
Samtalen kring avgrundsdjup sorg, saknad och smärta, om livets mening och döden, om vänner som backar och vänner som stiger fram i sorgen, och om att våga släppa taget, blev till tröst. Pär gick hem och skrev ner allt, så småningom med tanken att sammanställa samtalen till en bok. EN enda bok, som Olles dotter skulle få när hon blev vuxen.
"Jag hoppas att jag med boken kan ge hopp och framtidstro till andra som mist nära och kära", säger Pär Eriksson. Platsen vid Mälaren, nära hemmet, där han mött sonen Olle i samtal har kommit att bli helig. Hit kommer han fortfarande, om än inte lika ofta, sätter sig ner och berättar för Olle om vad som hänt sen senast.
Pär Eriksson blir glad när han märker att han skrivit om något som berör människors inre. Sonen Olles repliker i "Jag vill leva" är fiktiva, men ändå inte.
Pär Eriksson ser menande på mig.
– Var noga med bara att poängtera för tidningsläsarna att jag inte tappat det. Jag är över 70, och jag och Kerstin grät varje dag i två år. Men jag har inte förlorat förståndet. Olles repliker i boken är förstås fiktiva. Men ändå, jag kände hans närvaro, här på bänken. Och det gör jag fortfarande.
Tack vare Pärs goda vän Börjes envishet lämnades till slut alla anteckningar, efter godkännande från familjen, till aStory kommunikationsbyrå i Eskilstuna. Och så skapades Pärs och Olles bok ändå.
I boken varvas de rörande texterna med bilder från samtalsplatsen i Sundbyholm, illustrationer och små dikter/låttexter. Den finns att köpa genom Pär själv och har formgetts av sStory kommunikationsbyrå i Eskilstuna. Och söndagen den 16 juni hölls en privat bokrelease för närmaste familj och vänner, inklusive Olles.
Den innehåller ett år av filosofiska samtal och reflektioner mellan en far och en son som saknar varandra så, och följer såväl sorgens faser som naturens gång från samma plats vid Mälaren – där bland annat en dopping spelar en liten symbolisk roll i Pärs betraktelser.
Den ska inte ses som en självhjälpsbok om sorgebearbetning. Såna finns det redan gott om, menar Pär. Inte heller får någon tro att det handlar om nån anklagelseakt mot svensk sjukvård. Olle fick det bästa av de bästa. Och någon andlig uppgörelse är det inte. Även om Pär för djupa samtal också med Gud.
Pär Eriksson konstaterar att det inte finns någon manual för sörjande. "Alla är vi olika. Jag fick kraft av att berätta, och att lägga ut Olles och mina samtal på Facebook." Plötsligt hade inläggen fått 1 000 likes och mängder av kommentarer. Pär överrumplades av kärleken.
Han vill ge hopp och framtidstro. Framför allt vill han hylla sin son. Globetrottern, punkaren, fotbollsspelaren, journalisten. Som alltid stod på de svagas sida, och som just skulle ta sig an ett nytt projekt för World Childhood Foundation, med tvångsplacerade ungdomar.
– Sorgens styrka blir en avspegling av hur mycket man tyckt om varandra i livet. Men man måste finna modet att släppa taget för att orka gå vidare. Och med tiden dämpas sorgen, medan saknaden består.
"Sorgen är inte vacker, den tär, lamslår och är smärtsam, men man måste ta sig igenom den. När vi sen vågar släppa taget om den vi sörjer dämpas sorgen och kraft kan ägnas åt saknaden och det liv som pågår." Pär Eriksson valde att vara öppen med sin sorg efter sonen Olle, och fann styrka i att så småningom gå tillbaka till jobb och ideella engagemang. Han fick en fantastisk respons av att berätta.
Vi ser ut över Mälaren – i samma stund som en dopping dyker upp ur vattnet precis framför oss.
– Det är första gången i år jag ser den. Det är nog Olle som tittar till oss, ler Pär lite skämtsamt. Med glitter i ögonvrån.
Och gåshud har vi båda två.
"Jag vill leva – ett år av samtal på liv och död" är tillägnad Olle Erikssons dotter Bonnie Joe.