Två personer hittade Pernilla Hedman på Bellmansplan där hon legat avsvimmad i över fem timmar. " De skulle jag vilja hitta och tacka. De ska verkligen veta vilka änglar de var för mig."
– Här låg jag.
Pernilla Hedman pekar på asfaltsytan intill lekplatsen på Bellmansplan. Bara meter ifrån ligger flera flerfamiljshus som har portarna mot platsen där hon låg.
– Det är helt osannolikt att ingen skulle ha sett mig tidigare. Jag är övertygad om att folk har gått förbi.
Det var söndagen den första augusti vid 23-tiden på kvällen som Pernilla Hedman fick ett epilepsianfall som hade kunnat kosta henne livet.
– En av mina bästa vänner bor här och jag var och hälsade på henne. När jag skulle hem tog jag hissen ner och kommer ut genom porten. Det är det sista jag minns. Sedan minns jag inget mer förrän ambulanspersonalen lyckades väcka mig, säger Pernilla Hedman och tar en paus innan hon fortsätter:
– Fem och en halv timmar hade jag då legat där.
Hur går tankarna nu i efter hand?
– Det är läskigt. Det kunde ha blivit min död. Folk måste vara med observanta om de går förbi någon som ligger ner. Det betyder inte att man är full bara för att man ligger ner. Det kan handla om sjukdom, man måste våga gå fram. Jag låg medvetslös där. Min sjuksköterska på neurologen sa att om jag hade legat några timmar till så kanske jag inte ens hade överlevt.
Men hon överlevde. Och nu efterlyser hon sina räddare: Två personer som såg henne ligga där och slog larm.
– Dem skulle jag vilja hitta och tacka. De ska verkligen veta vilka änglar de var för mig. Utan dem vet jag inte om jag hade suttit här i dag. De ska verkligen ha en stor eloge. De larmade ambulansen och stannade kvar tills den kom och jag vaknade.
Tyvärr var Pernilla Hedman så medtagen att hon inte minns så mycket av sina hjältar.
– Det enda jag minns var att den ena av dem hade en svart tröja med någon typ av vitt märke på.
Vet du om det var män eller kvinnor?
– Jag kommer inte ihåg. Jag var så pass borta. Men jag tror att den ena var en man, det såg ut så på kroppsbyggnaden.
Pernilla Hedman har tatueringar som pryder hennes kropp. Men epilepsin har också gjort att hon fått ärr. Som här på överarmen. Anfallen kommer utan förvarning och hon faller handlöst.
Det har snart gått fyra år sedan Pernilla Hedman fick sitt första epilepsianfall. En sjukdom som förändrat hennes liv och tvingat henne anpassa sig till en ny verklighet.
– Det är en ständig oro. Speciellt eftersom jag inte har några känningar innan mina anfall. Epilepsianfall kan vara så olika men för mig kommer de bara och då smäller jag bara ner i backen. Det är ett obehag.
Okunskapen är stor i samhället menar Pernilla. Till och med hos ambulanspersonalen.
– Ambulanspersonalen som kom till mig stod och sa att jag var stupfull. Jag spyr ner mig efter varje anfall. Vissa kissar eller bajsar på sig men jag spyr. Eftersom jag var nerspydd anklagade han mig för att vara full. Men när man precis vaknat efter ett anfall så pratar man sluddrigt, är inte alls med i huvudet... Jag visste knappt var jag var.
"Här är en fläck kvar efter mig." När Pernilla Hedmans epilepsianfall är över kräks hon.
Nu hoppas hon att hennes berättelse ska få fler att våga agera.
– Jag vill få fram till alla att om man ser en person som ligger ner, GÅ FRAM. Det kan vara riktigt, riktigt allvarligt.
Hur ska man reagera om någon har ett anfall?
– För folk som ser ett anfall är det jätteläskigt. Personen ligger och skakar och tuggar fradga. Det du ska göra är att lägga personen i framstupa sidoläge och krampar personen mer än fem minuter då måste du verkligen ringa 112.
Trots att det snart gått två veckor sedan anfallet på Bellmansplan är Pernilla Hedman fortfarande medtagen.
– Jag har inte återhämtat mig helt än. Men jag lever.