Det var en bit in på onsdagseftermiddagen, när rättegången gick in på sin andra del för dagen, som en kvinnlig polis kom för att vittna om sina intryck från dagen då 42-åringens make hittades drunknad. Hon var tillsammans med sin kollega de första poliserna på plats. När de kom dit var räddningstjänstens personal redan i gång med sökandet, men polisen som hade en hund med sig påbörjade genast ett eget sökande i närområdet. Hon behövde inte söka länge förrän beskedet kom: 42-åringens make hade hittats. Han låg drunknad nära bryggan, på grunt vatten och på rygg. De båda poliserna bestämde sig för att lämna dödsbeskedet till 42-åringen. Polisen poängterade att människor visserligen reagerar olika på sorgebesked, men den här gången var det något som var konstigt. Något stämde inte, berättade hon.
‒Hon blev halvledsen och höll händerna för ansiktet. Hon var sammanbiten. Nollställd. Jag försökte ta reda på vad de hade för relation och fick veta att de varit gifta, hade separerat, försökt lappa ihop det igen och att det var därför de var i stugan, minns polisen.
De båda poliserna fanns på platsen, intill 42-åringen, i flera timmar medan de väntade på en transport som skulle föra bort kroppen. 42-åringen satt på farstubron hela tiden.
‒Jag fick hela tiden känslan av att hon tänkte "ska ni inte åka snart?"
Poliskvinnan berättade också att hon tyckte att 42-åringens reaktion var mycket märklig när de frågade om de skulle ta kontakt med någon för hennes stöd. De tänkte att det inte var så bra för henne att köra ensam hem, med barnen i bilen, efter att hennes man just hade hittats död.
‒Hon svarade "jag kör väl bilen".
‒Men är det så lämpligt?
‒Jodå.
Poliskvinnan berättade att de mer eller mindre tjatade på 42-åringen om att de skulle få kontakta någon. Men inte ens föräldrarna, vars hus de då visste att de befann sig vid, fick kontaktas.
‒Hon ville inte ha dit någon. Hon satt stadigt fast vid farstun under hela vår vistelse, berättade poliskvinnan.
Först efter ett par timmar fick de tillåtelse att ringa efter 42-åringens äldsta dotter.
Poliskvinnan berättade också att både hon och kollegan var nere vid bryggan och inspekterade den döde maken. Men ingen av dem kunde se några synliga skador på honom. Ingenting tydde på ett bråk till exempel. Hon var också inne i huset och tittade.
‒Man är ju nyfiken som polis.
Allting var väldigt rent och prydligt, det var diskat, fint och undanplockat och fanns inga tecken på att någon hade lagat mat.
‒Jag fick en magkänsla av att det var nåt som inte stämde här, berättade poliskvinnan som också kontaktade ett av sina befäl och gav en rapport om sina intryck.
Flera andra personer vittnade också under onsdagen. En granne, en man från räddningstjänsten, en polis som berättade om mobiltäckningen i området och den döde makens tidigare arbetsgivare till exempel.
Han berättade att 42-åringen hade talat så illa om sin make att de alla på jobbet trodde att han var en dålig människa. Därför skickade de ingen krans till hans begravning, berättade han. Nu när de förstått att de kan ha blivit grundlurade av 42-åringen mådde han mycket dåligt över detta.
‒Vi såg ju bara 42-åringen som en sörjande änka, sa han.