"Man pratar om lyx och en förhöjd levnadsstandard, utan att vara bredd att utbilda sig eller jobba hårt för det" säger Simon Brunner om de attityder han möter bland de som fuskar.
– De som är beredda att fuska ska känna flåset. Och alla som inte vill att gemensamma välfärdsmedel ska utnyttjas ska känna sig trygga med att vi jobbar för att täppa till alla hål, säger Pierre Jansson, kvalitetschef på kommunens arbetsmarknads- och vuxenutbildningsförvaltning.
Han är ansvarig för kommunens grupp mot felaktiga utbetalningar, eller FUT-gruppen som den kallas internt. Projektet har tidigare drivits i projektform, först i våras blev insatsen permanent. I gruppen ingår bland annat en före detta utredare hos polisen, en tidigare arbetsförmedlare och två socialsekreterare.
Det dagliga arbetet leds av Simon Brunner som jobbat med försörjningsstöd i tio år. Han beskriver förutsättningarna som svåra. Dels för att det saknas nationella direktiv för hur kommuner ska angripa problemet, dels för att utbytet mellan myndigheter ofta begränsas av sekretess.
– Den största frustrationen handlar om att det är spretigt – det finns ett övergripande systemfel i bristen på öppenhet mellan myndigheter. Men tar man inte itu med det här riskerar man att förstöra samhällskontraktet. Det är farligt för samhället i stort, säger han.
Samtidigt poängterar Simon Brunner att den politiska viljan att stoppa bidragsfusket växt sig större under senare år.
– Jag minns en tid när man var obekväm med att prata om det här – men det finns personer i samhället med en agenda att lyfta pengar de inte har rätt till. Det är en attack på samhället som går emot hela grunden för välfärdssystemet.
Hur utbrett bidragsfusket är finns ingen tillförlitlig statistik på, bara antaganden. En rapport från 2019, som baserades på siffror från 2017, visar att 385 miljoner i ekonomiskt bistånd – vilket motsvarade runt 3,6 procent – felaktigt betalades ut det året. Av dem beräknades 45 procent bero på fusk.
– Det är förmodligen lågt räknat. I Södertälje, där man jobbat med problemet sedan 2015, räknar man med att 10 procent av alla utbetalningar är felaktiga, av en eller annan anledning. I Eskilstuna finns samma samhällsproblematik med arbetslöshet och bidragsberoende, så vi bör nog lyssna på Södertäljes erfarenheter och utgå ifrån det kan ligga på över 10 procent även här, säger Pierre Jansson.
Vilka är det som fuskar?
– Ofta är det personer som tycker att det är viktigt ha mycket pengar, som inte bryr sig om var pengarna kommer ifrån och som gärna låter överflödet synas. Det är en attityd som finns hos de flesta som åker dit. Man pratar om lyx och en förhöjd levnadsstandard, utan att vara bredd att utbilda sig eller jobba hårt för det. De grundläggande samhällsvärderingar som samhället förutsätter finns hos medborgarna är väldigt svag hos de här individerna. Man ska ha pengar – var de kommer ifrån spelar ingen roll, säger Simon Brunner.
Han återkommer till begreppet attityd, och menar att fenomenet är spritt över olika samhällsgrupper.
– Det är kopplat till normaliseringen av bidragstagande. Man omgärdas av andra bidragstagare och tänker "det här har jag rätt till". Kommunen är ofta den första man vänder sig till när man har ett behov av pengar; man säljer inte bilen och söker inte jobb först. Man förstår sig inte på hur välfärdssystemet fungerar på ett värdemässigt plan och det tror jag att samhället delvis har misslyckats med att förankra. Inte minst i utsatta områden eller i kommuner som Eskilstuna.
Hur upptäcker ni fusket?
– Dels genom sociala medier och anonyma tips, men det mesta upptäcks genom observationer på socialkontoret. Man kommer i lyxiga bilar och fina kläder. Polisen har också uppmärksammat oss på att många som är aktiva i brottsliga sammanhang och rör sig med mycket pengar också söker försörjningsstöd. Man uttrycker en viss samhällsfientlig inställning där man anser sig ha rätt till pengar, utan att vilja tillmötesgå de krav som finns på jobbsökande och liknande, säger Simon Brunner.
Han tillägger dock att inte alla som fuskar delar inställningen.
– Att påstå att alla som bidragsfuskar är samhällsfientliga är att ta i. En del personer fuskar inte på ett lika uträknat sätt, utan har kanske varit fast i ekonomiskt bistånd länge och gett upp tanken på att komma ut i jobb. Då försöker man förbättra sin tillvaro genom att söka lite mer i bidrag än vad man egentligen har rätt till.
Ett uppmärksammat tillvägagångssätt är så kallade skenskilsmässor, där par skiljer sig men fortsätter att leva tillsammans. I och med skilsmässan kan den ena partnern skaffa sig ytterligare en bostad och skriva sig där, men i realiteten bo kvar med partnern och använda den nya bostaden för uthyrning. Samtidigt kan paret erhålla bidrag för två bostäder, eller undgå försörjningsplikten som gäller mellan makar.
– Att vara ekonomiskt utsatt och ha problem med ekonomin är ofta en riskfaktor som leder till att folk separerar, men här ser vi tendenser som går emot forskningen: man skiljer sig så fort den ena parten blir självförsörjande. Nästan alla myndigheter vi jobbar med pekar på skenskilsmässor och oregistrerade samborelationer som det största problemet de har just nu. De är svårutredda, och de kommuner som lyckats bättre har haft stora samarbeten mellan Försäkringskassan, kommunen och polisen, säger Simon Brunner.
Han förklarar att socialtjänsten varken får bedriva spaning eller göra oanmälda besök.
– Det är lite tandlöst och något som vi och andra har lyft upp, men gränsdragningen beror på att vårt huvuduppdrag är att hjälpa utsatta. Å andra sidan är det väldigt mycket fuffens i socialproblematiken som finns i samhället idag, och det kommer socialtjänsten behöva konfrontera. Om det anses kränkande att vi knackar på dörren måste vi veta vem som kan ta den bollen, säger Simon Brunner.
Men ibland räcker socialtjänstens "gamla knep" för att konstatera att något inte stämmer, berättar Simon Brunner.
– Kanske finns det fler tandborstar än personer eller så är båda sidorna av dubbelsängen obäddade. Ringer man till klienten kan det finnas andra personer i bakgrunden, kanske ett "ex" man känner igen från tidigare kontakter. Vi kan sammanfatta vad vi ser, sen behöver det bedömas rättsligt. Men vid allvarliga bidragsbrott behövs ofta spaningsarbetet.
Ett annat sätt att fuska är att utfärda en fullmakt till någon annan, som då sköter kontakten med socialtjänsten. Det möjliggör för bidragstagaren att vistas på en annan ort – eller i vissa fall i ett annat land.
– Hur är det med värderingarna kring välfärdssystemet om man prioriterar att åka utomlands framför att bli självförsörjande? Var kommer pengarna ifrån? Många reser också till hemländer som man flytt ifrån, det väcker frågor. För att slippa kontakten med oss hänvisar man till språkproblem eller psykisk ohälsa. Man har rätt att få hjälp med myndighetskontakter, men i viss utsträckning används det för att dölja att personen inte befinner sig i kommunen, säger Simon Brunner.
"En del av vårt att arbete är att signalera att det här inte passerar längre" menar kvalitetschefen Pierre Jansson.
Att kräva att klienten själv dyker upp, samt uppvisar sitt pass, har därför blivit allt vanligare. Men det stoppar inte alltid den uträknande bidragfuskaren, som ibland lyckas fuska till sig bidrag från flera kommuner.
– Det möjliggörs för att socialtjänsten skiljer på folkbokföringsadress och vistelsebegreppet, och att vi inte har någon insyn i andra kommuners handlingar. Då kanske man egentligen bor i Kiruna och tar emot ekonomiskt bistånd både här och där. Skatteverket jobbar med den frågan, säger Simon Brunner.
Samtidigt finns ett flertal föreningar och företag i Eskilstuna som låter folk folkbokföra sig på adresserna.
– En del företag utfärdar dessutom falska anställningsbevis som möjliggör uppehållstillstånd, hyreskontrakt och i förlängningen också ekonomiskt bistånd. Ju mer man nystar ju mer kommer fram, och det finns en risk att vi kommer att se väldigt allvarliga saker ju längre vi jobbar med det här. Det engagerar, men kommer förmodligen inte bli så trevligt att se, säger Simon Brunner.
Vad tänker du på då?
– Hur organiserat det kan vara. Och hur personer på vissa platser i samhället möjliggör det här för andra.
Vissa fusk är mer genomskinliga. Av de tolv polisanmälningar som FUT-gruppen lämnat in sedan i somras hade sex personer oredovisade vita inkomster.
– Tekniskt sett har de varit självförsörjande, säger Simon Brunner.
Hur går det till?
– Man ska ju redovisa kontoutdrag, men kan ha hur många bankkonton som helst. Vi har inget sätt att stämma av det med bankerna – bara polisen har den möjligheten.
Trots stora utmaningar är FUT-gruppen fast beslutna att täppa till de hål som möjliggör fusket. Pierre Jansson poängterar flera gånger under mötet hur gruppen fortfarande är i en uppstartsfas.
– Blir det felaktigheter kommer vi att hitta det i större utsträckning än tidigare. Vi kommer agera på det och det kommer att få rättsliga konsekvenser. Det är en del av vårt att arbete – att signalera att det här inte passerar längre.