KRASCH!
Entrédörren slår igen bakom det sex personer stora sällskapet som just har klivit in på Vattenpalatset och stegar upp för trappan till entrékassan.
– Ja just det, jag glömde bort att säga att den där dörren låter när den går igen, säger Jorma Valjus, drifttekniker för Vattenpalatset sedan 30 år tillbaka.
Utöver Jorma, fotografen Anders Nilsson, och undertecknad ingår även Anna Gulyas, Projektchef Mälardalens Högskola samt hennes kollegor Catharina Hansson och Lars Frisk. Mälardalens högskola är blivande hyresgäst och i badhuset ska det byggas bibliotek, restaurang och studieplatser.
Klorlukten hänger kvar, men det påbörjade projektet med att plocka isär spärrarna vittnar om att entrén – och Vattenpalatset som institution – håller på att monteras ned.
Jorma tar täten och leder oss till korridoren som på ena sidan kantas av omklädningsrum, och på den andra av fönster fortfarande prydda med plastblommor. Vi sticker in huvudet i herrarnas, eller är det damernas, och någon i sällskapet fäller en kommentar om att det verkligen var dags att byta lokaler. Avloppslukten understryker uttalandet.
Vi går vidare, svänger runt några hörn och plötsligt närmar sig klimatet det subtropiska. Vårt sällskap stegar upp för den välbekanta trappan upp till simbassängerna. Fukten och hettan når nya nivåer. Vi går över kakelgolvet och parkerar oss vid den stora bassängen.
– Jag har sänkt värmen härinne men vill inte ta i för mycket. Det är viktigt att det inte går för fort. Då är det bara en tidsfråga innan det börjar läcka ut fukt ur materialet härinne, säger Jorma.
Det är märkligt att se båda bassängerna tömda på vatten. Ungefär som att upptäcka att ett berg plötsligt har blivit en krater. Att stå vid kanten till den stora bassägen, och stirra ned på all metall, är svindlande.
Då känns det tryggare att kliva ned för trappen till den mindre bassängen. Jag minns simskolan. Första dagen. När man under allas åsyn skulle simma en längd och därefter placeras bland nybörjare eller simkunniga. Jag hamnade mittemellan, och valde att blåsa bubblor och "koka kaffe" i den trygga värmen framför att dyka ner i djupet på den kalla, stora, bassägen.
På tal om skolan så kommer lokalens fysiska utseende´att behållas när badhuset byggs om till campus. Anna Gulyas från MDH visar upp ritningar på hur framtiden ser ut. Den stora bassängen blir ett nedsänkt bibliotek och läktaren kommer att finnas kvar och kompletteras med grupprum med stora glasväggar.
Jämför man med den nuvarande utsmyckningen, där en fågelholk får anses vara kronan på verket, ser campuset ut att höra hemma på en rymdfarkost.
Foto-Anders kliver ned i bassängen, och Jorma intygar att med rätt skor så är sluttningen ner till den djupa delen inte alls hal. Jag noterar att akustiken härinne är överraskande torr och fri från eko, trots att sammanlagt 1 200 kubikmeter liter vatten fattas i de två bassängerna. Svaret till varför det är så är rektangulärt och hänger i taket.
– Ljudbafflarna vill GUIF ha. Vi ska försöka tillmötesgå deras önskemål, säger Lars Frisk och pekar upp mot ljuddämpningen.
Fotografen dyker upp ur bassängen och vi är redo att gå vidare till nästa anhalt: Äventyrsbadet. Revolutionerande när det invigdes 1985.
Det enda ljuset härinne kommer genom de stora rutorna som vetter ut mot Hamngatan, och det känns nästan som att besöka en kyrkogård i filmiskt månsken.
Vi går ned i bassängen och ändra fram till vågmaskinens tre öppna kammare vid kortändan. Jag frågar hur tekniken bakom vågorna fungerade. Jorma berättar att man med hjälp av kompressorer och fläktar skapar ett lufttryck som pressar ned vatten i den ena av sidkamrarna. Sedan släpper man trycket i den kammaren och samtidigt ökar man det i den andra sidkammaren.
– Då börjar vattnet röra på sig. Vi brukade köra vågmaskinen på omkring 60-70 procent av dess kapacitet. Då bröts vågorna just vid bassängkanten, berättar Jorma.
Jag går sedan ensam varvet runt i själva äventyrsslingan. Utan trycket från vattnet har aluminiumgolvet höjts på sina ställen. Under mina skoförsedda fötter smäller det ibland till när metallen plötsligt pressas ned. Att jag går här ensam, i kombination med att denna del av badhuset är nedsläckt, blir känslan av... tomhet... påtaglig. Skratten, ljudet av uppspelta besökare och vatten i rörelse har flyttat till andra sidan Eskilstunaån.
Jag hänger kvar en stund under bron till bubbelpoolen, likt ett ensamt Bockarna Bruse-troll, innan jag åter går ut och ur bassängen.
Vi går förbi barnbassängen, upp för trapporna, till serveringen. Här möter mörkt trä i maritimt tema fiskmåsar som hänger från taket. Jarmo berättar att antalet kunder i kiosken hade sjunkit rejält mot slutet. Vissa dagar bestod kioskens dagskassa av så lite som 70 kronor.
– Under den gyllene eran hade vi omkring 200 000-250 000 besökare per år. Innan vi stängde låg vi någonstans kring 130 000-150 000 besökare. Det var ju svårt att förnya badet och då stagnerade besökssiffrorna. På Munktellbadet jobbar vi ju med moduler, och kan snabbt bygga om och förnya badet.
Vi går vidare till relax-avdelningens bastubad och bubbel. Här tar jag chansen, biktar mig för Jorma och berättar att jag som liten kissade i en av bubbelpoolerna.
– Du är nog inte ensam om att ha gjort det, skrockar Lars Frisk.
Jorma ser ut att förlåta mig.
Som en del av min katharsis går vi ned till källaren, till reningssystemet. Det är trångt, oglamoröst på alla sätt – men lite svalare än i badhuset. För första gången under besöket hör jag ljudet av en påslagen maskin.
– Det är ventilationen, förklarar Jorma.
Luft i rörelse visar sig vara ren lyx i jämförelse med när Jorma började jobba härnere. Vissa dagar såg han inte ens dagsljuset. Jorma visar oss de stora rengöringstankarna, kompressorn som skapar vågorna och mängder med annan utrustning.
– Och allt det här kommer de att börja montera ned med plasmaskärare, säger Jorma.
Han berättar om hur han, och en tidigare kollega, under åren gjort mängder med spontana hemmalösningar för att få stället att fungera.
– Vi hade som regel att inte säga något om hur skönt det var när allting funkade som det skulle. För det gjorde det aldrig länge, minns Jorma.
Det slår mig snart att Jorma i princip har byggt badhuset. Inte själva byggnaden förstås, men mycket av det som hör till badupplevelsen. Så mycket tid och energi som måste ha gått åt att hålla igång detta. Så mycket...
– Luta dig inte mot det där! Då börjar det klia i huden, säger Jorma plötsligt.
Jormas uppmaning får mig att vakna till och jag undviker att backa in i ett rör inlindat i någon form av antik isolering.
Vi går vidare och konstaterar att besöket börjar närma sig sitt slut. Den sista anhalten bland kulvertarna blir Jormas kontor – fullt med prylar, hemmalösningar och klenoder från Företagsrocken – innan vi tar en trappa upp till gatuplan.
På frågan om vad som har fått Jorma att bakom kulisserna hålla igång Vattenpalatset under tre decennier, svarar han:
– Vi har velat ge besökarna valuta för pengarna.
Sedan försvinner han ner i underjorden igen – hovmagikern på det snart borttrollade palatset av vatten.