Stora härbärget i Eskilstuna.
Låst. Testar nästa. Låst igen. Jakten går vidare. Mörkret har lagt sig. Temperaturen börjar bli påtaglig. Allt Peter Kaski vill är att hitta en öppen port för att få spendera natten i värme.
Den här kvällen har han haft otur. Elva i kön var han till härbärget. En av de tio sovplatserna blev inte Peters.
Egentligen har vi inte stämt träff för att prata om Peters liv som bostadslös. Vi sitter mitt emot varandra i varsin lila fåtölj med ett träfärgat bord emellan oss inne i härbärgets samtalsrum. Det vi skulle prata om var en nyårssupé.
Men det visar sig att Peter är pratglad. Han har en livshistoria olik många andra. Och han skäms inte över att prata om den.
– Jag har blivit en väldigt klok gubbe under min resa, säger Peter.
Det är få som bjuder så ofta på ett leende. Efter varannan mening kommer ett skratt. Ändå pratar vi om den utsatta situationen som hemlös.
Men det finns en berättelse som får Peters röst att ge vika, ögonen bli vattniga och tonen svår att höra. Den inträffade i april 2023. Dit kommer vi. Först ska vi förstå hur han hamnade här.
– Jag har varit i den här situationen i åtta år på grund av att jag skiljde mig.
Det handlar om två skilsmässor. Mer än så går vi inte in på.
Peter är uppväxt med en pappa som var vaktmästare i en kyrka och en mamma som hjälpte till. Han har ett intresse för musik och teater.
I drygt fem minuter sitter han och gestikulerar med händerna i luften samtidigt som han berättar en egen skriven dikt om en tvättbjörn, skogen, havet och tvättmedel. Varje ord kan han utantill. Inte en gång behöver Peter tänka efter.
Du brinner fortfarande för teater?
– Ja.
Vad har det betytt för dig i livet?
– Jag har utvecklat mig själv till att vara en tänkare. Nu har jag sökt hos ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) om att få starta en kurs om improvisation. Det handlar om varje människas längtan om att vara någon annan ibland.
Längtar du efter att vara någon annan?
– Nej, jag vill vara mig själv hela tiden. Men man utvecklas genom att pröva på att vara en teaterapa.
Om nätterna hoppas Peter få en av härbärgets tio sovplatser. Det händer att det blir fullt och personalen tvingas säga nej.
– Jag har fått gå runt och känna om någon dörr är öppen för att lägga mig i ett trapphus där det är varmt. Det fick jag höra av de andra på härbärget, att kommer man inte in så letar man efter en trapp.
Ni alla vill ha värme om nätterna, men ändå delar ni med er av sådan information.
– Det är klart. När man är så oerhört utsatt så ger man varandra goda råd.
Ibland finns det ingen konkurrens alls till härbärget. En gång sov Peter till och med själv där.
– Då tänkte jag att alla människor hade övergett mig, nu var jag själv. Men det var väl ödets ironi.
På somrarna fungerar det att vara ute. I vinterkylan är det tuffare.
Peter ställer hårt ner sin kaffekopp i bordet. Han tittar ut genom fönstret på snödrivorna som är upplogade.
– Då är det fruktansvärt jobbigt att behöva vara ute en hel dag under helgerna när det är 20 minusgrader.
För att värma sig blir det bussresor, sitta vid tågstationen eller stadsbiblioteket. Han hade velat se en värmestuga någonstans i Eskilstuna där samhällets utsatta människor kan värma sig. Men samtidigt förstår Peter att det kan finnas en problematik.
– Det kan sitta en personal där och övervaka så att det inte blir några trubbel.
Hur mår du när det är så kallt?
– Då tror man att man har flämtat på en isbjörn och så skulle man önska att man hade hans päls.
Peter bjuder på ett av de högsta skratten under vår timme tillsammans.
Du verkar ha väldigt nära till skratt.
– Jag tror att om jag skrattar åt mig själv och får andra att skratta då gör man någonting positivt. Om jag får andra att gråta av skratt, då blir jag glädjerik.
Det är ett fint livsmotto.
– Jag har alltid varit så. Tänk på att glädje kommer inifrån, hatet kommer utifrån. Så släpp inte in hatet i ditt liv.
På dagarna är de ett gäng som hänger för att fördriva tiden. De diskuterar gamla minnen, vad som har hänt i livet och ger varandra råd.
Peter har ett fotbollsintresse. Genom åren har han varit både spelare och tränare. Nu försöker han följa de svenska landslagen.
– Damerna var bra i somras.
Såg du matcherna på Fristadstorget?
– Ja. Det var ett bra initiativ.
Eskilstuna är Peters hemstad. Även hans födelseort. Men under de här åtta åren som bostadslös har han även levt i Ystad. Det är där händelsen i april 2023 inträffade.
– Jag fick 15 knivhugg och var nästan död när jag kom in på intensivvårdsavdelningen. Läkarvården har hjälpt mig oerhört mycket, men jag har fortfarande trauman kvar.
Vad fick dig att få kraften tillbaka och orka livet igen?
– Jag bad till gud. Jag orkar inte själv. Han gjorde det på något sätt.
Det är den mörkaste händelsen han varit med om. Men rädd för någonting är han inte. Eller när Peter tänker efter finns det en sak:
– Att göra fel inför andra människor. Jag vill inte att människor ska tro att jag är en ond figur.
Vi har rört oss ut i vinterkylan utanför härbärget. Peter slår sig ner på en parkbänk. Tidigare har Peter ägt flera gitarrer. Men de har enligt honom blivit stulna. I Ystad tjänade han pengar genom att vara gatumusikant. Nu får han plats med allt han äger i sin svarta ryggsäck.
Jag ber om att få ta en bild.
– Kan vi ta den där?
Svarar Peter och pekar bort mot Eskilstunaån.
Varför?
– En livboj.
Han pratar om den som en symbol. Mer än så utvecklar inte Peter sin tanke. Han lämnar det öppet för tolkning.
Peter Kaski ber om att få stå bredvid livbojen på en av bilderna.