– Min bror frågar mig vad som kommer hända om de upptäcker oss. Jag svarar att då för de oss bara tillbaka hit.
Hit. Närmare bestämt Syrakusa, Italien. Det är den 7 oktober 2013. Efter nio dagar på flykt med båt över Medelhavet tillsammans med sin då nioårige lillebror är det dags att fly. Igen. Men denna gång från flyktinglägret i Italien. Och från registreringen av fingeravtryck.
Bashar Zaara tar sin lillebror i handen och tillsammans går de ut genom grindarna. På gatorna i Syrakusa är det enkelt att smälta in i folkvimlet. Syrakusa är dock inte utgångspunkten för den fortsatta resan.
– Alla syrier som flyr vet vilken stad i Italien det gäller att ta sig till, Catania. Där finns en moské där flyktingar kan få hjälp med mat, kläder och hur man ska ta sig vidare.
Här kommer Bashar i kontakt med en man.
– Den mannen har hjälpt många flyktingar att ta sig till Sverige. Samtidigt är han en smugglare, så i första hand tänker han på pengarna, inte på människorna.
Efter några dagar står det klart hur färden ska fortsätta. Det blir en resa med buss till Rom. Tillsammans med en grupp andra syriska flyktingar inkvarteras de båda bröderna på ett hotell.
– Smugglarna berättar att det fanns en väg till Sverige, men att den precis avslöjats av polisen.
Nu gäller det att tänka om. Bashar, hans bror och de andra flyktingarna flyttas till ett annat hotell. Väntan fortsätter.
– Vi blir tillsagda att inte gå ut, och att vi ska hålla låg profil.
Efter några dagar är det dags. Tre turistbussar rullar in på hotellets parkering. Resan till Sverige ska börja.
– De säger åt oss att vi ska försöka se ut som terrorister...
Det var när bomberna började falla över hemstaden Damaskus som Bashar bestämde sig för att fly från Syrien. Redan då hade han som mål att söka asyl i Sverige. Här fanns redan släktingar, en morbror bland annat.
– Om jag hade stannat i Syrien hade jag tvingats till militärtjänstgöring och till att döda andra människor utan att veta varför, säger han.
Han tog båtvägen över Medelhavet, och överlevde därmed en flyktväg som beskrivs som en av de dödligaste i världen.
– När vi kom till Italien ville de att vi skulle lämna fingeravtryck, men jag vägrade.
Han var medveten om Dublinförordningen. Att en person som kommer från ett land utanför EU måste söka asyl i det första EU-land hen anländer till. De asylsökandes fingeravtryck tas digitalt och används för att kontrollera att asyl verkligen söks i ankomstlandet, och inte vid flera tillfällen eller i flera olika länder.
Jag och Bashar Zaara träffas på ett av fiken intill Fristadstorget i Eskilstuna. Främst är det för att prata om hans erfarenheter av att komma till Europa som båtflykting över Medelhavet. Resultatet av det samtalet publicerades i Eskilstuna-Kuriren lördagen den nionde maj. Men under de fyra timmar vi spenderar på fiket hinner vi även prata om något annat. Hur man gör för att ta sig genom Europa utan att lämna fingeravtryck. Och om flyktingsmugglingen.
Bashar tänder ännu en cigarett, kaffet i hans kopp är kallt sedan länge.
– Skulle ni verkligen se ut som terrorister, frågar jag.
– Oj, nej, vad heter det... Turister!
Bashar skrattar. Han gör det ganska ofta under vårt samtal. Men lika nära som han har till skratt har han till allvaret i det han berättar.
Som när han förklarar vad som händer med den första turistbussen som lämnar hotellet i Rom.
Det bestäms att bussarna ska avgå med några timmars mellanrum. Att åka i konvoj med tre bussar med syriska flyktingar skulle väcka alltför stor uppmärksamhet. De kvinnor som bär slöja ombeds att inte sitta vid fönstren.
Klockan 21 på kvällen lämnar den första bussen hotellets parkering.
Timmarna går. Bashar försöker ringa till en av sina vänner som sitter på den första bussen. Inget svar. Mobilen är avstängd.
– Efter flera timmar hör min kompis av sig. Bussen de åkte med har blivit stoppad och de har gripits av polis, och tvingats lämna fingeravtryck.
Det ska visa sig att lämna Italien är en svår nöt att knäcka. De pengar som Bashar betalat till smugglaren för bussresan får han inte tillbaka och han tvingas ringa till sin släkt för att be om mer.
Nästa reseförsök blir med tåg. Från Milano, via Hamburg. Sedan vidare till Köpenhamn och slutligen Malmö. Är tanken i alla fall.
– Jag hör mig för vilka gränspasseringar som är minst bevakade, vart det är lättast att ta sig över.
Väl på tåget försöker de återigen se ut som turister. Men när konduktören kommer för att kontrollera biljetterna vill hon även se på brödernas pass.
– Jag känner mig trygg med henne, hon verkar jättesnäll. Jag förklarar att vi är på flykt från Syrien och att vi måste få fortsätta för att ta oss till Sverige. Men hon är tvungen att rapportera oss vidare.
På natten kliver två poliser på tåget och kommer till kupén där Bashar och hans bror sitter.
– De kommer för att gripa oss. Vi får kliva av på nästa station och vi tas till en polisstation.
När Bashar frågar vilket land de befinner sig i blir svaret Österrike. På polisstationen blir de ombedda att lämna fingeravtryck.
– Jag säger att vi inte vill, att vi vill ta oss till Sverige och att om vi lämnar fingeravtryck så blir vi asylsökande där i Österrike.
Poliserna förklarar att det inte är elektroniska fingeravtryck, utan vanliga – i bläck. Inget som registreras med andra ord.
Bröderna förs med bil tillbaka till Italien. Totalt tre gånger ska de försöka göra om samma tågresa. Varje gång blir de stoppade. Av samma polis. Och förs tillbaka till Italien.
Vid det tredje tillfället har polismannen tröttnat. Nu kräver de att Bashar lämnar digitala fingeravtryck, och att om han vägrar så väntar rättegång.
– Jag svarar att jag gärna går upp i rätten så att jag får argumentera för min sak.
Efter en stunds diskussion kommer Bashar med ett förslag. Att han ska få lämna fingeravtryck som kriminell i stället för som asylsökande. Polisen går med på det. Därefter förs de båda bröderna återigen till Italien.
Bashar är nu nära att ge upp. Men hans bror övertalar honom att de ska försöka en gång till. Innan de köper biljetter och kliver på tåget så frågar Bashar en städare på tåget vilken vagn som det är minst kontroll av.
– Han säger att vi ska sätta oss i den i mitten. Jag ber honom att inte avslöja oss och han lovar.
Bröderna sätter sig långt ifrån varandra. Försöker fokusera på naturen som passerar utanför tågfönstret. Och den här gången går det. Inga poliser. De har lyckats lämna Italien.
När de kommer till Hamburg så ringer Bashar till smugglarna och undrar hur de ska ta sig vidare till Sverige. Han får till svar att det blir ytterligare en tågresa.
– Jag känner mig inte jättesugen på att ta tåg igen. Men smugglarna säger att på det här tåget så är det inga kontroller.
Den 20 oktober 2013 når Bashar och hans bror Sverige. Då har det gått 46 dagar sedan de lämnade Syrien.
– När vi kommer till Migrationsverket undrar handläggaren hur vi gjort för att inte lämna fingeravtryck eller registreras i landet vi först kom till. Är det nått jag fått veta om svenskar innan så är det att de gillar ärlighet, så jag tänker att det är bäst att tala sanning. När jag berättar skrattar han.
Bara dagar innan de började sin flykt kom nyheten att Sverige ger permanenta uppehållstillstånd till alla Syrier som flyr kriget. I alla fall de som lyckas ta sig till Sverige.
Flykten har inneburit en livsfarlig färd på rangliga båtar över Medelhavet. Och en summa av sammanlagt omkring 100 000 kronor till olika flyktingsmugglare.
– Jag hade inget val. Det finns inga lagliga vägar in i Europa. Det finns inga alternativ. Men är helt i händerna på smugglarna.
Både Bashar och hans bror beviljas uppehållstillstånd.