Sandi Haddad Sharro spelade för Eskilstuna United mellan 2006-2011.
I rummet där Sandi Haddad Sharro jobbar, på Årby IP, syns pokaler och priser. Hon har kommit tillbaka hem, till fotbollslaget Eskilstuna United.
Hon kom till Sverige 1989 när hon var tre år gammal, föräldrarna är syrianer. Redan tidigt tog hon på sig ansvaret att hjälpa sina föräldrar.
– På den tiden fanns inte tolk, så jag fick agera som tolk. Jag ville hjälpa mina föräldrar men lite av barndomen försvann då. När man kom hem från skolan fanns de kanske en lapp man skulle översätta eller förklara.
Hela familjen kom till Kungsör. För henne blev det snabbt tydligt att hon såg annorlunda ut – ingen var som hon.
– Det fanns två Sandi, en med familjen och en ute i samhället. Man drabbades av en identitetsförlust, förklarar hon.
Sporten var räddningen. Sandi ler när hon berättar när hon spelade fotboll med grabbarna i skolan. Vägen från att spela på skolgårdens grusplan till att spela i ett riktigt lag blev kort. Och allt hände tack vare en kompis.
– Min vän Louise sa att jag skulle följa med på fotboll. Hennes mamma var tränare och när vi var framme hade mamman med sig fotbollsskor till mig för jag hade inga egna.
När Sandi Haddad Sharro var nio år gammal spelade hon för Kungsör sportklubb, KSK. Hon minns med nostalgi de gröna och vita tröjorna och när Kent, damlagstränaren, kom och frågade om hon ville spela för damlaget.
– Jag var så himla glad. Jag var tolv år gammal och den yngsta spelare som spelade för ett damlag i Västmanland.
När hon pratar om vad sport har för betydelse och hur det förenar människor, väcks henne engagemang. Det är det hon velat jobba med, inkludera flera personer i gemenskapen.
Hur fri hon än var på fotbollsplanen fanns ändå vissa begränsningar hemma. Hennes föräldrar var aldrig emot att hon spelade fotboll eller att hon studerade i en annan stad. Men att flytta hemifrån var svårt. Trots detta reste hon med fotbollslagen.
– Sporten ger möjligheter. Jag var utbytesstudent i England, jag spelade skol-VM i Shanghai under min gymnasietid. Dessa resor hade jag aldrig gjort om det inte vore för idrotten. Jag representerade Västmanlands länslag.
När Sandi tog studenten, planerade hon att kontakta Triangelns IK men en bekant föreslog ett annat lag.
– Det blev Eskilstuna United. Jag gjorde min första träning där borta, säger hon och pekar mot fotbollplanen intill.
Sandi Haddad Sharro pekar på var hon gjorde sin första tränign för Eskilstuna United.
Sandi Haddad Sharros erkänner att hon inte trodde på sig själv på samma sätt som hon gör idag. Hon funderade på om hon verkligen var en bra fotbollsspelare.
– Det var jag, jag gjorde mål.
Att spela fotboll i division ett för Eskilstuna United innebar i sin tur att hon visade sina föräldrar att fotboll är en gemenskap.
– Jag visade att man kan vara en del av majoriteten. Och visst kom de på bara enstaka matcher. Jag fick inga kramar efter matcherna utan gick raka vägen in i omklädningsrummet. Men det är okej, en del av mig var ledsen men inte längre.
Hon kan inte låta bli att koppla ihop idrott och samhälle. Att spela fotboll ledde till att hon kände sig mer accepterad.
Hon började studera beteendevetenskap på Mälardalens högskolan samtidigt som hon spelade fotboll. Hon har haft olika jobb. Men att jobba med människor har alltid varit viktigt.
– Jag har mitt drömjobb nu. Jag jobbar för Eskilstuna United där jag får möjlighet att få stötta unga tjejer att tro på sig själva och att våga ta plats. Jag är hemma nu.