"Många avfärdar nog ett ödehusprojekt som fullfjädrad idioti innan man kan se framför sig vad det kan bli", konstaterar Sara Thyselius Dexner. Så här såg hennes eget hus ut innan hon tog sig an det.
För fyra år sedan var Sara Thyselius Dexner nyseparerad och ville bo kvar i området på landet strax utanför Eskilstuna, nära barnens far. Byggnaden hade stått tom i många år, men tack vare soptunnans märkning kunde hon identifiera dess ägare och författa ett brev. Kunde han tänka sig att sälja till henne?
Det kunde han, efter en tids eftertanke. Och det ville hon, efter att ha tagit reda på all fakta som gick i det tidiga stadiet.
Jämfört med det ombonade köket där hon sitter med sin laptop och en kanna kaffe i dag fanns en del att önska då.
– Det var hål i taket, skorstenen var av, det regnade in och det såg ut som kriget, träden runt omkring gjorde att det såg ut som en djungel och man såg inte alls huset från vägen. Folk tyckte att jag var komplett galen!
"Jag vet inte hur många 'lilla gumman' och mansplainings jag har parerat under det här projektet", säger Sara Thyselius Dexner som ensam har tagit sig an ett ödehus.
Och lånet som banken erbjöd, efter inlämnade projektplaner och mäklarsignerade uppskattningsvärderingar, var med en ränta som skulle komma att sätta djupa sår. Om inte i plånboken så i kroppen.
– Jag betalade i blod svett och tårar.
Med tapetlim under och två lager av parkettlack över har Sara tapetserat hallen med gamla tidningsurklipp.
Åtta månader senare skulle hon värdera om för att förbättra sina lånevillkor. Sara, som tidigare hade tagit sig an ett annat ödehus tillsammans med sin exman, var ensam om projektet den här gången. Dessutom jobbade hon heltid med över hundra resdagar om året och hade barnen varannan vecka.
– Jag minns hur jag satt i något baksäte på autobahn och beställde byggmaterial. Och någon annan gång satt jag i en bil i Värmland och försökte, över telefon, guida hantverkarna som skulle gjuta plattan där hemma mitt i vintern. Mellan möten projektledde jag, efter jobbet köpte jag virke och sen målade jag halva nätterna.
Vid deadline hade hon bland annat lagt om taket, renoverat fönstren, byggt ut för badrum, renoverat alla murstockar och eldstäder och satt in ett kök. I dag är det ombonat och smakfullt inrett.
Sara Thyselius Dexner visar upp sitt hem, som tidigare stod öde i Eskilstunatrakten.
Hur nära var hon att gå in i väggen? Nära. "Skavsår i pannan"-nära.
– Jag var glad om jag fick behålla maten, jag tappade håret och gick ner i vikt. Det var ett högt pris.
Men hon ångrar det inte en sekund. För samtidigt som arbetet har tärt på henne rent fysiskt har det haft motsatt effekt på annat håll.
– Huset har ju också läkt mig. För varje penseldrag har jag mått lite bättre, jag har vuxit med uppgiften att göra det här själv.
I dag blir Sara lite stressad av tanken på att vara färdig med huset, eftersom hon känner att hon slappnar av när hon donar. "Nu har jag kommit förbi punkten av need to have, nu handlar det om nice to have. Och då är det kontemplation, att dona, snickra eller feja med något", säger hon.
Ödehusrörelsen har vuxit lavinartat de senaste åren. I spetsen går Robert Danielsson som har startat Facebookgruppen "Jag räddade att ödehus", med över 31 tusen medlemmar.
2020 sökte han efter ett projekt till ett inslag i SVT:s "Sverige!" och kom i kontakt med Sara. I dag arbetar de tillsammans för att sprida kunskapen om ödehus och för att få fler att se dessa som en resurs snarare än en börda.
Sara har fått höra var det en vagnshjulsmakare som bygde huset 1880. Här inne var det snickeri.
Det har gått fyra år sedan Sara och huset räddade varandra. Tanken på ett tak med stora hål i känns avlägset och många familjer efter Saras lär kunna njuta av husets charm.
När hon fantiserar om framtiden slits hon mellan kärleken till gamla hus och lockelsen att bygga nytt med lite alternativa metoder för att testa sina tankar och idéer.
– Men det finns ju inget som slår gamla hus.
Sara Thyselius Dexner visar upp sitt hem, som tidigare stod öde i Eskilstunatrakten.
Hon slår ut med armen och pekar mot glaset som låter vårsolen strila in i köket.
– För kolla! Det är någons lungor som har gjort bubblorna i det här glaset! Någon har stått för hand och hyvlat varenda liten spröjs med en snirklig hyvel för att det ska bli lite extra fint. Vem gör sånt i dag?