Här på busshållplatsen på Kungsvägen står Saras son och väntar på bussen hem halv åtta på lördagskvällen, när han ser hur tre killar i busskuren på andra sidan gatan drar upp huvor över ansiktet innan de kommer emot honom.
Tidig lördag kväll. En 14-årig pojke har just blivit skjuten i Fröslunda och det är fullt polispådrag efter skytten. Sara Skifting, 38 år, ringer sin 16-årige son för att höra om hon ändå inte ska komma in och hämta honom hos hans kompis eller om han fortfarande vill ta 19.40-bussen hem till Viptorp.
– Det här var första gången på länge som han skulle ta sig in till stan och hem på egen hand en kväll. För ett tag sen frågade han sig varför man ska vara ute om kvällarna när det inte är säkert längre och man kan stanna hemma med familjen. Jag brukar skjutsa och hämta när han ändå vill åka nånstans, och för en gångs skull gav han sig iväg på egen hand i lördags.
– Nu säger jag "Snälla ta det lugnt ikväll" och han svarar "det är lugnt mamma, ingenting kommer hända mig." Sen skriver han vid sjutiden att batteriet är slut men att han kommer hem som planerat. Jag svarar att jag möter honom vid hållplatsen hemma.
Halv åtta står han på busshållplatsen på Kungsvägen i höjd med Sveaplan, och ser hur tre killar i busskuren på andra sidan gatan plötsligt maskerar sig, drar rånarhuvor över ansiktet och kommer emot honom.
Hemma väntar Sara vid busshållplatsen. Ingen son kliver av.
– Jag känner direkt att nu har nåt hänt. Klockan blir åtta och jag har fullständig panik när telefonsamtalet en förälder alltid bävar för kommer.
Sonen berättar att han blivit misshandlad och rånad av de tre killarna, som kommit fram och tvingat honom att följa med. Han gör motstånd men de drar med honom till ett mörkt hörn upp mot järnvägen där de sparkar, slår och rånar honom på de 900 kronor han har i plånboken. Han får ta emot sparkar i såväl huvudet som i magen och revbenen, men lyckas hålla sig på fötter med tanken att hamnar han på marken slår de ihjäl honom.
En port öppnas på Lundbladsvägen intill och tre kvinnor kommer ut på gatan. Förövarna släpper 16-åringen, som blodig stapplar ut i ljuset och får hjälp att ringa polisen och sin mamma, medan killarna försvinner från platsen.
– Jag skriker helt hysteriskt till min sambo som inte hinner förstå vad som hänt men som måste stanna hemma med våra småbarn, och kastar mig i bilen.
Sara möter sin son som inte kan stå rakt, blöder ur munnen, har ont och är skakad. Polis och ambulans kommer och sonens skador blir undersökta, omplåstrade och fotograferade på Mälarsjukhuset. Inget är brutet men han har sår i hela huvudet och smärtor i kroppen.
– Tack vare de tre änglarna lever min son. Så känner jag, och jag är förevigt tacksam för all hjälp vi fick. Han säger att han mår okej i dag, förutom ömheten och huvudvärken, men jag ser ju att han inte gör det. Han går ensam till och från skolan men i övrigt är han bara hemma.
Vi går till busskuren där sonen stod i lördags kväll, och Sara får tårar i ögonen när hon ser sig omkring.
– Jag har tänkt på det här oavbrutet. Hur kan de ha gått med honom över hela parkeringen på Sveaplan, som var öppet med mycket folk i omlopp, utan att någon ingrep? Nån måste väl ändå ha sett att tre långa maskerade killar tvingade med sig en mindre, som försökte komma loss, hela vägen bort mot baksidan.
– Vad har hänt med civilkuraget i samhället? Varför vågar vi inte säga ifrån? Skrika högt och protestera mot att ungdomsgängen och de kriminella tar över stan.
Sara Skifting har skrivit till kommunstyrelens ordförande Jimmy Jansson och poängterat vikten av ungdomsgårdar. "Jag var själv strulig som ung. Barnen behöver nånstans att vara på kvällarna, bland trygga vuxna."
– Jag jobbar i hemtjänsten, och det är lika synd om våra gamla. De vågar sig inte heller ut på kvällarna, utan sitter hemma och följer nyheterna om den ökade brottsligheten. Alla människor har rätt att känna sig trygga i vår stad. Vi ska inte behöva gå omkring och vara rädda för varann, rädda för att röra oss ute på kvällarna. Det får fan vara nog nu, det är dags att vi hjälps åt att ta tillbaka vårt samhälle. Vi måste våga säga ifrån.
Hur har vi låtit det gå så här långt? undrar Sara Skifting och pratar initierat och känslofyllt kring utvecklingen i Eskilstuna.
– Att polisen är underbemannad vet vi redan, och i lördags var hela styrkan utom de två som kom till oss upptagna med skjutningen i Fröslunda. Vinnarna i nästa riksdags- och kommunalval blir de politiker som talar klarspråk kring det ökade våldet och kriminaliteten.
Du är väldigt tydlig och vältalig själv. Har du funderat på att bli politiker?
Sara skrattar lite.
– Det har jag fått efter att ha jobbat länge med de äldre. Vi pratar mycket politik tillsammans, de är rädda för hur samhället utvecklas och hör oss berätta vad som händer våra barn.
– Nej, politiker är jag inte. Men jag var själv strulig som ung, och jag har skrivit till kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson att de måste öppna ungdomsgårdarna igen så barnen har nåt vettigt att göra, under uppsikt av trygga vuxna. Han svarade att det inte finns några pengar till det.