Plötsligt frigörs vajern och det knallgula bogserplanet viker av i en skarp högersväng och försvinner utom synhåll. Propellerns surr avtar snabbt och ersätts av ett stilla sus. Vi svävar fritt och i det närmsta ljudlöst fram. Tusen meter ned breder det vidsträckta landskapet ut sig i alla väderstreck. Eskilstuna med ån, Klosters kyrka och Tunavallen, Sundbyholm och, långt där borta, Västerås med sitt kraftvärmeverk vid Mälarens strand. Det är en hissnande känsla. Den obligatoriska fallskärmen har Lars Jonsson, tidningens ciceron bland molnen, aldrig behövt utlösa. Ett betryggande besked.
För honom, segelflygchef och mångårig eldsjäl inom Eskilstuna flygklubb, började allt en sommardag för 49 år sedan. Han och en kompis från Fristadsskolan hade, 15 år gamla, via klasskamrater fått nys om vad som pågick ute på flygfältet vid Ekeby. En dag efter skolan slängde de sig på cyklarna och trampade iväg västerut.
– Vi träffade en farbror här ute, jag minns honom än idag, som undrade om vi var sugna på att flyga. Vi skrev upp oss och några veckor senare ringde telefonen. På den vägen är det.
Lars Jonsson sögs snabbt in i segelflygets värld och har blivit sporten och klubben – grundad 1938 – trogen sedan dess. I början handlade tjusningen mycket om den kittlande känslan som infann sig av att helt enkelt komma upp i luften. Idag är det sträckflygning – att lägga 30, 40, 50 mil under sig utan att landa – som bjuder den största njutningen.
– Det är själva essensen i segelflyget och innebär att man flyger i en bana. Ger sig ut och bränner lite höjd som vi säger – i Bergslagen, Värmland, Dalarna – och så hem igen på kvällen för att genomsvettig och utmattad sjunka ner vid grillen och tänka tillbaka på dagen. Det är livskvalitet.
Eskilstuna flygklubb har ända sedan starten varit en av de största segelflygklubbarna i landet och har stått värd för en uppsjö av internationella tävlingar. Däribland VM 2006 och den egna tävlingen Eskilstuna Open vartannat år sedan 1969. De verkliga glansdagarna må vara förbi men än idag finns en livaktig förening med ett 300-tal medlemmar i åldersspannet 17 till 75, varav 70 aktiva. Ute vid Ekeby flygfält förfogar man dessutom över en högt ansedd anläggning som gett eko ute i Europa och som sett många långväga besökare återvända år efter år.
– Vi har alltid gäster från de stora länderna. Vissa har återvänt under 30–40 år. Vi har den krispiga svenska luften och en jäkligt fin anläggning som är rätt unik även i en internationell kontext. Stugbyn, hangarerna, bastu, pool. Du kan åka vart du vill i världen, det är svårt att hitta det här. Ofta är det en hangar eller en sned klubbstuga någonstans på landsbygden.
Hur kommer det sig då att just Eskilstuna blivit ett mecka för segelflygare? Enligt Lars Jonsson är förklaringen enkel.
– Framförallt handlar det om människorna. Det är ideella krafter som byggt och upprätthållit det här, generation efter generation.
Uppe i luften har det blivit dags för landningsvarvet. Lars Jonsson pekar på en röd traktor som står i utkanten av flygfältet några hundra meter ner. Vi går igenom landningsvarvets olika stadier – medvind, bas, final – och efter lite skumpande längs det gräsbeklädda fältet står vi mycket riktigt framför den där traktorn.
– Vi hoppas förstås att fler yngre människor ska få upp ögonen för segelflyget och vilja driva det här vidare. Även vi behöver ju bytas ut förr eller senare.