Axel är en pigg och glad sex månaders pojke, som väger drygt åtta kilo och har fått börja smaka gröt och puréer.
Axel tittar nyfiket och leende på besökarna i hans hem i Torshälla. Han är en glad, med extra betoning på matglad, liten pojke och av den stress, oro och ovisshet hans mamma genomgick i samband med hans för tidiga födsel och hans svårigheter att få i sig näring, märks nu ingenting hemma hos familjen.
– Vi mår bra. Men alltihop finns kvar inuti mig och jag är fortfarande väldigt ledsen över att minnena från mitt första barns födelse inte innehåller någon som helst glädje. Upplevelsen blev förstörd, enbart hemsk. Och hade inte en sköterska på BVC tagit över i tid hade det kanske gått riktigt, riktigt illa...
Sarah Holegårds och Rickard Olssons son var beräknad att födas i slutet av juli 2023. I maj började Sarah få högt blodtryck, fick medicin och gick på täta kontroller på barnmorskemottagningen på Mälarsjukhuset. Hon visade inga tecken på havandeskapsförgiftning än, men risken fanns.
– Redan då blev det rörigt, med flera olika läkare och barnmorskor som bokade om möten och sa olika saker, och inte gav mig några klara besked om vad det här innebar inför födseln. Som förstföderska vet man ju inte riktigt vad man har att vänta sig och att inte få tydlig information om läget gjorde mig orolig.
I slutet av juni var det dags för ett extra ultraljud för kontroll av barnets tillväxt.
– Eftersom jag inte tyckte att de berättade allt för mig höll jag koll på min sida på 1177, och fick se att besöket bokats om från en sköterska till en specialistläkare. Och när jag träffade honom förklarade han att det snarare var frågan om när, och inte om, de skulle sätta igång mig. Jag gick hem ledsen, utan några svar på mina frågor.
Sarah förklarar att det inte var nåt fel på hennes längtan att bli mamma.
– Jag var jättepeppad på att få barn såklart, och kände ingen rädsla inför förlossningen. Jag litade på att kroppen visste vad den skulle göra och kände mig lugn inför det. Det var de här indikationerna från sjukvården om att något diffust inte stod rätt till som gjorde mig orolig.
"Axels födelse är förstörd för mig. Hur lycklig jag än är över honom finner jag ingenting att glädjas åt från de dagarna", säger Sarah Holegård
Att gå med högt blodtryck och havandeskapsförgiftning kan bli farligt, allt det förstod hon – medan hon fick större och större doser medicin.
Så blev hennes värden sämre och hon uppmanades att komma in till sjukhuset för en extrakoll. En läkare ville att hon stannade, för igångsättning nästa dag.
– Jag fick panik. Jag hade ju ingenting med mig. Rickard kunde inte komma till sjukhuset, och hemma hade vi djur jag behövde åka hem till. Ingen hade förklarat vilka scenarier vi hade framför oss och nu ville de sätta igång förlossningen tre veckor för tidigt, trots att både Axel och jag mådde bra. Allt jag visste om risker med havandeskapsförgiftning hade jag googlat mig till, och jag förstod inte varför det blev så bråttom.
– Jag bemöttes väldigt otrevligt. En läkare ifrågasatte varför jag ens skulle ha barn. Vad var meningen med att skaffa barn om jag skulle hålla på sådär och obstruera? Då brast det helt, jag blev stressad och ledsen.
Motvilligt släppte sjukhuset hem Sarah, och när hon och sambon kom in dagen efter fick hon genast igångsättningstabletter.
– De uttryckte sig så olika. Någon sa att jag hade början till lätt havandeskapsförgiftning, en annan att situationen var mycket svår. Med tanke på att jag och barnet fortfarande mådde så bra var situationen förvirrande. Jag kände mig lurad in i en igångsättning.
Axel föddes den 11 juli 2023, tre veckor för tidigt och med kejsarsnitt.
Detsamma gjorde tydligen Axel, för trots att personalen med alla gängse metoder försökte sätta igång förloppet hände absolut ingenting. Efter fyra dygn togs beslut om kejsarsnitt.
– Det är det enda jag känner mig nöjd med. Personalen på operation var jättefina och allt gick supersnabbt.
Den 11 juli föddes Axel. Sarah hann höra honom skrika och fick se honom ett ögonblick, innan hon rullades till Iva för sitt svajiga blodtryck. Rickard och Axel försvann åt ett annat håll och det tog fem timmar innan de återförenades.
– De kom och kastade upp barnet på mitt bröst, och hetsade om att jag behövde få igång amningen. Det var en sån konstig situation, jag kände ingenting.
Axel var liten, vägde knappt 2,8 kilo, och väldigt trött. Han vill mest bara sova.
Det tog två dagar innan Sarah fick någon uppmärksam på att sonen var oroväckande svag, och uppenbart hungrig eftersom amningen inte ville funka. Plötsligt upptäcker en sköterska att Axels färgmarkering inte uppmärksammats. Han hade fötts för tidigt och var liten i förhållande till gängse kurvor, och hade getts röd färg, vilket indikerar för personalen att här krävs täta viktkontroller och tillmatning.
Färgmarkeringen ska finnas kvar i journalen till utskrivningsdagen, men ingen hade sett markeringen och den nämndes inte i överlämningen mellan förlossningen och BB.
Sarah Holegård ifrågasätter varför hon som förälder inte får någon återkoppling när förlossningen och Axels första dagar i livet renderade i skrivna avvikelser av sjukvårdspersonal. "Tar de till sig det som hände? Vi som utsatts för felaktigheterna får inte veta något om vad resultatet blivit av avvikelserna."
– Han hade jättelågt blodsocker, han fick ju inte i sig mat och ingen hjälpte oss. Sista natten på BB minns jag extra tydligt, jag slet med att försöka mata min son, var förtvivlad och ringde efter sköterskan. "Du behöver inte ringa hela tiden, det är bara att du fortsätter försöka", sa hon innan hon gick igen.
– Jag förstår inte varför så många personer var okänsliga och otrevliga mot mig. Varför fick jag ingen amningshjälp? Varför gav de mig en så dåligt första möte med min son? Andra mammor får hålla i sina barn födda med kejsarsnitt direkt, om allt gått väl. Varför fick jag vänta fem timmar, när ingenting var fel med Axel? Han var en frisk bebis, bara född tre veckor för tidigt. Vi fick inga svar och kommer väl aldrig att få det.
I åtta dagar blev de kvar på sjukhuset.
– Ingen pratade med oss eller kollade läget innan vi släpptes hem. Något utskrivningssamtal som alla ska ges fick vi inte.
Dagen efter fick de träffa en barnmorska som svarade på frågor och som konstaterade att Axel nu bara vägde något gram mer. Hon uppmanade Sarah att bara fortsätta försöka amma den trötte lille Axel. De träffade henne fyra gånger på två veckor, med samma utgång.
– När Bvc sen tog över med sina hembesök tog det några sekunder för en sköterska att se att situationen var väldigt fel. På nolltid fick vi en nappflaska, ersättning och uppmaningen att mata, mata, mata. Då vände det jättefort, och Axel gick snabbt upp i vikt.
Axel var liten och väldigt trött när han föddes. Han och hans mamma fick inte hjälp med att få amningen att funka på sjukhuset, och Axel blev bara svagare. Tills en bvc-sköterska såg honom och snabbt fick igång matning med nappflaska och ersättning.
Axel och Sarah fick inte till amningen och den lilla svaga pojken växte inte till sig som han skulle den första tiden.
Nu ligger han till och med lite i överkant på viktkurvan. Han skrattar och är nöjd med livet. Men för Sarah har det fortfarande inte gått att släppa de här traumatiska minnena. Hon tänker på dem och gråter, dagligen, trots flera månaders psykologhjälp.
– Axels födelse är förstörd för mig. Hur lycklig jag än är över honom finner jag ingenting att glädjas åt från de dagarna. Jag hade som sagt ingen grandios föreställning av hur det skulle bli att föda barn. Som förstföderska har man ju egentligen ingen aning. Men det här bemötandet hade jag inte förväntat mig, säger Sarah, som själv arbetar som undersköterska och är väl insatt i vikten av bemötande.
Bvc-sjuksköterskan erbjöd sig att ordna kontakt med barnmorska om familjen ville räta ut eventuella medicinska frågetecken. Men Sarah har inga.
– Jag förstår om det finns människor som tycker jag ska vara glad och tacksam att jag sitter här med världens finaste lilla pojke. Allt gick ju bra till slut, vad har jag att klaga på?
– Och så är det självklart, jag är väldigt tacksam för det. Men det ändrar inte det faktum att de här dagarna blev till ett hemskt minne. Vi förstod i efterhand att personal från neonatalavdelningen hade stått beredda att ta över direkt efter kejsarsnittet, om det krävts. Och ändå hade förlossningen så dålig koll på Axel.
Hon vågar inte tänka på vad som hade hänt om inte två sköterskor reagerat som de gjorde.
– Av alla människor vi träffade längs vägen var det ingen annan som såg att något var fel, trots att allt fanns tydligt i journalen. Och vad hade hänt om personalen tagit sig fem minuter för att ingjuta lite trygghet i oss förstagångsföräldrar i en känslig och utsatt situation? Om de pratat med oss i stället för att vifta bort våra frågor och vår oro?
Sarah, Axel och hunden Tilde njuter av dagarna tillsammans.
Sarah och Rickard vill absolut ha fler barn. Men på Mälarsjukhuset blir det inte fler förlossningar.
– Så känns det i dag. Vi litar inte på dem utan kommer att åka till ett annat sjukhus.
Avvikelser har skrivits, dels efter slarvet med Axels färgmarkering och dels efter att bvc-sköterskan upptäckte hur liten och orkeslös Axel var. Sarah och Rickard funderar på att anmäla sina upplevelser till Patientnämnden.
Katarina Söderström Nilsson, chef för förlossningen på Mälarsjukhuset, får läsa om Sarahs upplevelser. Och hon beklagar dem.
– Vi har inte lyckats förmedla trygghet, vilket är vårt absoluta mål, och det gör mig ledsen. Under hela 2023 har vi i personalen haft ett tydligt fokus på bemötande och verkligen gått ner på detaljnivå. Det som är självklarheter för oss är helt okänt och nytt för en förstföderska, det är viktigt att påminna oss om. Och vi har pratat mycket om patientens delaktighet genom hela processen. Att bli väl bemött är a och o i vår verksamhet, och något vi kan styra över.
Förlossningsavdelningens enhetschef Katarina Söderström Nilsson blir ledsen över att hon och hennes personal inte kunnat ge Sarah Holegård en fin upplevelse av sonens förlossning. "Det finns inte för mig att man som föderska inte ska känna sig väl bemött och trygg hos oss."
Katarina Söderström Nilsson med personal är tacksamma för de avvikelser och synpunkter på vården de får, som hjälper dem att förstå hur saker uppfattas och vad de kan bli bättre på.
– Alla har också rätt att anmäla sitt ärende till Patientnämnden. Då får man själv ta del av svaret från oss. Ofta ringer vi upp om patienten så önskar, det brukar bli väldigt bra samtal.