Det är 20 år sedan Fireside släppte sitt debutalbum "Fantastic four". Året efter kom uppföljaren "Do not tailgate" och plötsligt hade Fireside exporterat sin hardcore-baserade rock till andra sidan Atlanten. Bandets senaste album släpptes 2003 och sedan dess har sångaren Kristofer Åström byggt upp en solokarriär baserad på finstämda låtar, långt ifrån snabba riff och stökiga gitarrer.
– Men just nu tar jag hand om vår tio månader gamla bebis, så det känns som att allt jag gör är att diska och byta blöjor, konstaterar Kristofer.
Musikkarriären är således satt på halvpaus. Fast han har ändå hunnit med att beta av ett par spelningar på en kortare turné genom Sverige. En av anhalterna är Skottvångs grufva i kväll.
– Det har varit jättekul hittills att spela i Sverige, och det har kommit bra med folk. Överraskande bra faktiskt. Jag spelar inte så ofta här hemma längre. Min publik finns i Österrike, Schweiz och framför allt Tyskland. Det är många svenska musiker som är större i just Tyskland än i Sverige.
Som soloartist har han hållit ett rätt högt utgivningstempo med åtta studioalbum som började med "Go, went, gone" från 1998 då han alltså parallellt spelade och gav ut skivor med Fireside.
Saknar du någonsin att spela med i ett band?
– Kanske den där "vi mot dem"-känslan som finns i ett band. Å andra sidan har den inställningen med 20-årsåldern att göra. När man är 40 så är det en annan grej. Och det är inte lika enkelt att starta ett band längre. Alla har väldigt mycket annat i livet och det blir ett jäkla pysslande för att få ihop det. Jag spelar ju med ett kompband ibland och där brukar det också vara svårt att få ihop alla, svarar Kristofer.
Han firar 15 år som soloartist i år och säger att han har hittat sitt sound. Länge föregicks arbetet med en ny skiva av en ovisshet om musiken skulle ta en oväntad vändning genremässigt. Men Kristofer säger att han på senare år har landat i sitt uttryck och rollen som musiker. Han är emot vad han kallar för en Nyhetsmorgon-mentalitet.
– Det finns folk som vill vara allt på samma gång. Artister som har skrivit en kokbok, klättrat upp för Mount Everest och så är de skådisar också. För mig räcker det med att syssla med musik och behålla min integritet som musiker. Jag gillar AC/DC-tänket, alla skivor ska låta lite likadana.