Några dagar hade passerat sedan vi anlände till Hållsta. Varje morgon när jag tittade jag ut genom fönstret möttes min blick av ändlösa vita vidder. Hållsta var omgivet av snötäckt jordbrukslandskap och mörkret som infann sig tidigt på dagen gjorde min redan tunga sinnestämning allt tyngre.
Jag var orolig och sömnen svek mig. Från de allmänna ytorna på förläggningen var det ständigt liv och rörelse. Ibland kom ljuden från andra sidan badrumsdörrarna, ibland från den smala hallen och ibland från restaurangen. De flesta tycktes börja sina dagar med höga ljud. Kvinnorna och barnen på förläggningen delade på två badrum. De yngsta förlorade snabbt tålamodet i de långa toalettköerna. De klagade och gnällde, ibland knackade de hårt på badrumsdörrarna för att komma in snabbare eller så skrek de högljutt till personerna innanför. Kontroverserna förvärrades när något barn lämnat toaletten utan att göra rent efter sig. Det stora antalet barn och kvinnor gjorde det svårt att hålla badrummen rena. Stöket övergick ibland i rena slagsmål.
Ljudet av barnskrik kunde alltid höras utanför min sovrumsdörr. Barnen lekte och slogs om vartannat i hallen. Flera gånger slutade barnens dispyter med att föräldrarna involverades i bråken och polis fick tillkallas.
På bottenvåningen fanns ett träningsrum med tre maskiner, men rummet var alltid fullt av män. Jag lyckades inte träna där en enda gång. Senare fick männen en egen träningstid på måndagar för att spela fotboll.
Flyktingförläggningen var en främmande plats för mig. Det var en multinationell värld där alla förväntades leva tillsammans, under obestämd tid och med obestämda öden. Alla med olika språk och kulturer samlade på samma ställe i väntan på besked om uppehållstillstånd. Många som flytt krigsskådeplatser befann sig fortfarande i chocktillstånd. Säkerheten på anläggningen var visserligen bra, men jag var ändå rädd när jag tvingades gå ensam i natten för att besöka toaletten.
Men än mer skrämdes jag av de oroliga och ångestfyllda ansikten som mötte mig. Många stirrade tomt framför sig, oklart på vad.
Smärtan skar ännu djupare en dag när jag mötte en man från Eritrea som satt i restaurangen och grät högt. Tårar strömmade ner från hans kinder. Han berättade att han nätt och jämt lyckats fly undan krig, och att han väntade på att återse sin fru och treåriga son i Sverige. Nu hade han fått veta att hustrun och den lilla sonen drunknat i havet under sin flykt till Europa.
Den dagen kändes smärtan tydligare än någonsin; Smärtan att vara en immigrant.
Översättning: Cecilia Hedlund