Sofia Lundborg var nyutbildad undersköterska, hennes skilsmässa från exmaken hade just gått i genom och hon skulle hem från nya jobbet på äldreboendet på Måsta äng.
– Jag minns ingenting själv, men enligt vittnen så blev jag påkörd på övergångsstället till busshållplatsen och det måste ha varit en förfärlig smäll. Jag blev illa skadad, jag tror till och med att man kan säga riktigt, riktigt illa skadad.
Bland skadorna hon räknar upp finns en sprucken mjälte, bägge underbenen bröts, ena nyckelbenet och en fraktur på bäckenbenet hittade man också, och så huvudskadan som gav blödningar i hjärnhinnan som svällde så illa att läkaren var tvungen att avlägsna en del av skallbenet i höjd med tinningen. Hon tittar upp och möter väninnan Laura Trokas blick: Har jag missat något?
Hon fingrar lite grand på ärret där trakeostomislangen som försåg henne med syre all den stund hon låg nedsövd satt.
– Det är lite stressande, förklarar Sofia. Den där biten som avlägsnades från mitt huvud måste lyftas på plats igen inom en viss tid, annars blir det för sent, då stöter kroppen bort just den delen.
Hon tystnar ett ögonblick och ruskar stilla på sitt huvud:
– Jag vill ha tillbaka mitt skallben. Och jag vill ha tillbaka mitt långa, fina hår.
En ny tid för den operationen är en av många saker som Sofia saknar i dag. Hon väntar dessutom på ett datum då bilföraren ska upp i tingsrätten.
– Jag vill ha allt det där bakom mig nu, säger hon, och så vill hon ha besked om hon är kvalificerad till en personlig assistent, men här måste hon bli klar med en ansökan först innan hon kan förvänta sig ett besked.
– Jag vet inte riktigt, jag har ju fått papper att fylla i, men jag vet inte vad som står där, jag vet inte vad de vill veta.
Sofia har nyligen kommit hem från sjukhusvistelserna. Hon ser sig bedrövad omkring i ett hem som i stort sett bara innehåller en säng i sovrummet, en soffa och en platt-tv i vardagsrummet och ett litet soffbord.
Ja, jo det är lite spartanskt möblerat. Barnens rum är påbörjat och fullt av leksaker, men det är också allt.
Sofia ser sig omkring och berättar att hon hoppas på att komma i så pass god form att hon kan få delad vårdnad på sina barn - en på 6 och en som nyligen fyllt 2.
– Ja, det går inte just nu, jag vet inte ens om jag kan hålla balansen så att jag håller mig upprätt.
Och det där med balansen är ett måste. Så snart hon reser sig upp från soffan för att hämta något åker en hjälm på som hon egentligen helst av allt skulle slippa.
– Det blir för varmt, den sitter så tätt. Jag vet att den måste göra det, men det är obekvämt ändå.
Förslaget att ta en bild med hjälmen på sig framkallar först en litet trotsig glimt i ögonen, men så väljer hon att le i stället och föreslår en bytesaffär: Hon minns att hon läste om sin egen olycka i flera dagstidningar när den just inträffat:
– I tidningarna stod det om en kvinna i 30-årsåldern, jag som precis hade fyllt 29. Det är väl inte 30.
– Skriver du att jag är 29 så får du bilden med hjälmen.