– Jag tittade precis ut genom fönstret och då var de här igen och hämtade någon. Helt täckta i sina gula platskläder. Jag bara skakar. Det hände två gånger bara i går. Jag törs knappt titta ut längre.
Det har gått elva månader sedan Sonja gav ett skakande vittnesmål om tillvaron på Lagersbergsgården mitt under brinnande pandemi. Om bilarna med personal i rymddräktsliknande kläder som hämtade avlidna, grannar som plötsligt försvann och fönster som lämnades öppna för vädring i dagar.
Då satt hon förtvivlad och livrädd och väntade på att det skulle bli hennes tur.
Men hennes tur kom aldrig. I dag är hon vaccinerad. Rädslan som varit en ständig följeslagare har börjat klinga av. Bakom sig har hon ett år präglat av gnagande oro, ensamhet och död.
– Jag kommer så väl ihåg hur bilarna åkte fram och tillbaka. Häromdagen, när jag skulle släcka lampan i fönstret och gå och lägga mig, stod en bil där nere och väntade igen. Det var inte på grund av corona, men jag kommer alltid att förknippa dem med de där otäcka skyddskläderna och alla som dog.
Jag lyssnar igenom inspelningen från intervjun vi gjorde våren 2020 och bokstavligt talat hör hur hon skakar. Nu låter rösten stadigare. Men livet är sig inte likt.
Vaccinationen är genomförd, men det sociala livet på boendet ligger fortsatt nere. Gemensamhetslokalerna gapar tomma, gymnastiken och bingon är inställda. Sonja längtar efter den stora familjen – barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen – men kramkalaset får vänta. Flera familjemedlemmar tillhör riskgrupper, och än är det bara hon som är vaccinerad.
– Barnbarnen och barnbarnsbarnen har jag inte träffat på ett år. Fy sjuttsingen så jag längtar efter dem. Jag har fått teckningar som de har ritat och vi pratar i telefon. De ropar "gammelfarmor, gammelfarmor", det är så härligt att höra. De har nog vuxit en del sedan sist.
Minns du när ni senast sågs?
– Nej, det gör jag faktiskt inte.
Sonja beskriver det som att hon blivit "ärrad". Trots längtan efter närheten är hon försiktig, oron dröjer sig kvar. Kan man lita helt på vaccinet? Biter det mot mutationerna?
– Jag har varit livrädd ända fram tills jag fick mitt vaccin, och jag bär fortfarande på en oro.
Dagarna ser ut som de gjort det senaste året. Tidningar, böcker, korsord och telefonsamtal. När vädret tillåter tar hon korta promenader till en skogsdunge intill boendet. I påsk är tanken att delar av familjen ska ses hemma hos en av sönerna. Ett första steg mot normaliteten.
– Vanligtvis samlas vi med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag längtar efter att ses allihop.
Ser hon fram emot något särskilt i påsk, utöver kära återseenden?
– Lax i alla dess former. Det är obligatoriskt vid påsk, säger hon med eftertryck.
Finns det något annat du längtar efter?
– Jag längtar efter det där vardagliga. Sociala aktiviteter, att barn och barnbarn ska kunna komma och gå som de vill. Att åka bil och hälsa på dem på helgerna, sitta i trädgården och prata och fika.
– Nu är allt ur funktion. Det är några damer här på boendet som träffas och samtalar, men många har försvunnit.
Har det tänts något slags hopp om ett liv efter covid?
– Man hade börjat se framåt, men samtidigt är det hela tiden tjafs om vaccin och mutationer på tv. Då undrar man – finns det något slut i sikte?
Fotnot: Sonja är ett fingerat namn.