– Jag är hemma igen från min resa genom Afrika, vill du höra hur det gick?
Steffi Wörmann har varit hemma i Sverige och Malmköping en dryg vecka när mejlet dimper in. I november berättade Eskilstuna-Kuriren om 29-åringen som såg fram emot 800 mil på hojen, en Yamaha WR250R, i tuff afrikansk terräng.
– Det är galet, men det galna är lite min grej, sa hon då och menade att utmaningen med att ge sig på Budapest-Bamako, ett av världens största rallyn för amatörer, främst låg i att testa de egna gränserna.
På arrangörens hemsida varnades det för bland annat kidnappningshot och uttorkning under färden via Marocko och Senegal till slutdestinationen Freetown i Sierra Leone. Samtalet i november kretsade kring olika länders kvinnosyn ""vi kör i grupp och mina kollegor är män, det gjorde morsan lite mindre orolig" samt hur man förbereder sig, fysiskt och mentalt. När Steffi Wörmann nås på telefon för att summera intrycken från februari visar det sig att det både varit roligare och tuffare än väntat.
– Jag underskattade värmen, det var upp emot 42 grader. Jag fick solsting trots att jag druckit sju liter och tvingades ta en dags paus och åka med följebilen. Min kollega som också körde motorcykel klarade sig bra, jag vet inte hur han gjorde! De andra två åkte bil med air condition, så de hade det hyfsat bra.
Utmaningar av olika slag följde. Mentalt påverkades hon av att komma så nära inpå utbredd fattigdom. Den egna säkerheten upplevdes aldrig som hotad, även om politisk oro i Guinea innebar ändrad rutt.
– Campingen var bevakad av polis eller militär. Jag kände mig inte jätteotrygg som kvinna men däremot utpekad. Det var bara jag och en enda kvinna till som körde motorcykel.
När Steffi Wörmann delar med sig av bilder från äventyret går hon knappt att känna igen från det tidigare mötet med tidningen. De långa blonda dreadsen är borta – "det blir väldigt obekvämt med hjälmen". På bild efter bild strålar leendet i kapp med den gassande solen.
Den sista sträckan inför målgången kantades av hyllningar.
– Vi åkte i en karavan, folk vinkade och hejade – helt magiskt! Jag kände bara yes, vi och hojarna har klarat det. Det var tuffare än jag trodde, men samtidigt roligare än jag trodde. Jag har pushat gränserna och är peppad att anmäla mig till nästa Budapest-Bamako – 2022.