[Denna text publicerades ursprungligen 18 juni 2003]
I nästan total anonymitet har storspionen Stig Bergling, 68, levt i en liten lägenhet i Eskilstuna i två år.
I dag har han skyddad identitet och nytt efternamn men är fortfarande Stig Bergling, eller Eugen Sandberg, för svenska folket.
I Eskilstuna är det bara ett fåtal personer som känt till hans existens. Knappast någon har reagerat när den gråsprängde före detta storspionen promenerat på Eskilstunas gator. Under onsdagen fick Eskilstuna-Kuriren en exklusiv intervju med honom på en parkbänk vid Nybroplan.
Våren 1979 greps FN-tjänstgörande Stig Bergling i Tel Aviv av israeliska säkerhetstjänsten misstänkt för spioneri åt Sovjet.
Då hade redan svenska Säpo, där han förresten själv var anställd, börjat misstänka Bergling för spioneri. Han dömdes senare till livstids fängelse för omfattande landsförräderi mot Sverige. Han lämnade bland annat ut samtliga befästningsanordningar i svenska försvaret till Sovjet. Skadorna han åsamkade det svenska samhället var enorma. Vid sidan av Stig Wennerström är han den största spionen som drabbat Sverige.
Från att under glansdagarna som landsförrädare behandlats som en hjälte av Sovjetunionen lever han i dag ett synnerligen spartanskt liv i Eskilstuna. Fjärran från glamour och tjock plånbok i Moskva, Budapest, Amman eller Cypern.
– Det var definitivt inte den här tillvaron jag hoppades på under spion-åren. Nu lever jag på existensminimum och betalar ständigt av till kronofogden på en skatteskuld efter utgivningen av mina memoarer, förklarar Stig. Man får hanka sig fram på pensionen som faktiskt svenska staten betalar ut även till spiondömda.
– Hade jag vetat att jag på ålderns höst skulle åka runt i en rostig gammal bil och bo i en liten lägenhet utan vänner i Eskilstuna. Ja, då hade jag säkert aldrig inlett samtalen med ryssarna och lämnat ut hemligheter om Sverige. Jag fick ett straff som varar livet ut och det gläds säkert många åt. Men jag tycker inte jag har Sverige eller svenskarna emot mig. Det är ytterst sällan som någon går till handgripligheter eller visar hat mot mig. De flesta som känner igen mig är bara välvilligt nyfikna och frågar om mitt liv som storspion. Nu mer försöker jag hålla mig undan så mycket det går men det händer någon gång att journalister knäcker min skyddade identitet - som nu.
Livet är kanske inte slut men det innehåller definitivt inte många ljuspunkter. Min fru har lämnat mig och i lägenheten här i Eskilstuna har jag därför bara en bäddsoffa, två fällstolar och ett bord. Kökets möblemang består av en strykbräda. Så har det blivit för spionen som en gång vältrade sig i lyx och rubel, småskrattar Stig.
Han har glimten kvar i ögat även om han lider svårt av sin Parkinsson som slog till för snart tio år sedan. Ständig medicinering gör dock att skakningarna hålls på en låg nivå.
– Jag mår egentligen rätt så bra men visst börjar åren och ett tufft liv både i utlandet och bakom murarna att ta ut sin rätt. Några framtidsplaner är svårt att staka ut när man saknar allt. Men kanske kan jag en dag återvända till den gudomliga orten Ostrow i Polen? Chansen att man skulle få en tryggad ålderdom hos de gamla arbetsgivarna i Ryssland är dock lika med noll. De har i dag, förresten sedan perestrojkan drog fram, inget som helst intresse av sina gamla spioner. Det enda jag har kvar från Sovjet-tiden är utmärkelsen överste i GRU. Men det hjälper mig inte nu när jag sitter här och tittar ut mot Klosters kyrka. Den byggdes väl 1923? Jag försöker följa med i bostadsortens historia. Men tyvärr är mina planer på att flytta härifrån ganska långt framskridna. Orsaken är rädsla. Trots att jag umgåtts med många skumma typer på skumma platser så känns tryggheten här inte särskilt stor. En kväll skulle jag gå och köpa korv i macken vid Tunavallen. På vägen hem blev jag överfallen och svårt slagen och det är något som aldrig tidigare hänt mig på någon plats i världen.
Det var under en FN-kommendering i Libanon i mitten på 1970-talet som han träffade den ryske militärattachen Nikitorov. Till honom överlämnades svenska militära och polisiära topphemligheter. Sen fortsatte Stigs landsförräderi fram till gripandet 1979.
Varför förrådde du ditt land, Stig?
– Det var inte av politiska skäl, egentligen, utan för kärlekens skull. Under den där perioden omgav jag mig med vackra kvinnor och det kostade. Själv ville jag vara lite "flotta Viktor" och då tog det sig den vägen att jag lämnade ut hemliga svenska handlingar. Trodde egentligen bara det skulle hända vid något tillfälle. Men när jag första gången satte namnet under ryssarnas utbetalningskvitton så var det kört. Jag minns att man ibland tyckte att den svenska neutraliteten inte existerade. Mot Nato och västländer i stort agerade man på ett positivt sätt i allt. Men det var inget avgörande faktum för mitt spioneri.
I Sverige blev det Kumlabunkern och även andra fängelser. 1986 gifte han sig i fängelsemiljö med Elisabeth Sandberg.
Vid en permission 1987 genomförde Stig och Elisabeth en av de mest spektakulära rymningarna någonsin i Sverige. Han skulle få tillbringa en helg tillsammans med Elisabeth i en lägenhet i Rinkeby. Men Säpo och Kriminalvårdsstyrelsens personal som skulle bevaka honom hamnade i otakt.
Stig och Elisabeth flydde i bil till Grisslehamn, tog färjan till Åland och sökte där upp Sovjetiska ambassaden. De transporterades sedan vidare gömda i en rysk limousin över den ryska gränsen till Moskva.
– Där såg GRU till att vi fick leva ett liv i lyx och de ordnade lägenhet, berättar Stig.
– Vi fick rejält med fickpengar och höll stora fester. I november 1988 flyttades vi till Budapest men där blev vi bara drygt ett år innan återkomsten till Moskva. På nytt ville de ge oss en annan bostadsort och därför hamnade vi i Beirut där vi togs om hand av drusledaren Joumblatt. Där levde vi gott. Men sommaren 1994 fick vi ett förtäckt hot riktat mot oss från en GRU-man. Sannolikt hade de inte längre lust att bekosta våra liv, konstaterar Stig.
Paret Sandberg flydde därför till Cypern varifrån Stig ringde upp Säpo och förklarade sig villig att åka hem till Sverige och ta den resterande treårsperioden av sitt fängelsestraff.
I juli 1997 benådades Stig Bergling och bodde i Stockholm fram till för två år sedan.
– Att jag flyttade till Eskilstuna berodde helt enkelt på att jag fick en bostad direkt till låg hyra och trodde mig kunna leva anonymt här. Nu får vi se hur det blir med den saken...