Göran är rädd att han ska behöva dö på sjukhuset, på en avdelning som inte kan tillgodose hans tunga vårdbehov. "Du ska få komma hem, det har jag lovat dig", säger Claudia. Men hur långt bort i framtiden den dagen är vet de inte.
Han längtar hem till djuren. Paret Persson-Muraszombathi har hästar, hundar, katter, getter, kaniner, höns och tuppar på gården i Eklången. På väggarna i Görans rum på Mälarsjukhuset sitter bilder på djuren upptejpade, och hans fru Claudia berättar för honom om senaste nytt bland familjemedlemmarna, två- och fyrbenta.
Det här har varit Görans hem sedan oktober, när han flyttades hit från den privata rehabkliniken Remeo i Stockholm. Där hade han då vistats i ett år, på remiss från Region Sörmland. Förra julen sedan kunde han röra en tumme. I dag tack vare hård och idog specialträning börjar han få kontakt med sina muskler igen och gör små men viktiga framsteg. Dock fortfarande helt beroende av maskiner.
Planen har varit att han ska vara kvar här tills han klarar att flyttas över till ett vård- och omsorgsboende – och så småningom hem. De ansöker om bygglov för att bygga om huset och anpassa en avdelning för Göran och en utbildad dygnet runt-personal.
Men just nu är hela framtiden extra oviss.
Göran kan prata, om än med mycket möda, och han vill berätta, skapa opinion mot det politikerbeslut som togs häromdagen och som innebär att den specialavdelning han vårdas på ska vara avvecklad senast sista januari. Personalen ska omplaceras och patienterna flyttas till befintliga vårdavdelningar på sjukhuset.
– Det här är en katastrof för mig. Varför sa de ja till att flytta hem mig när planen att lägga ner avdelningen tydligen funnits sedan i våras? Det har tagit två månader men jag har blivit trygg här, personalen vet vad jag behöver nu och ser mina behov. Men det är en kamp varenda dag, och nu får jag svår ångest för var jag ska hamna.
Hans fru torkar bort tårar på både sig själv och Göran.
– Vart ska Göran flyttas, vilken avdelning ska kunna ta emot honom och hans stora behov av kvalificerad hjälp? Den här ovissheten tar knäcken på oss båda två.
Göran Persson och Claudia Muraszombathi firade tioårig bröllopsdag i somras. Hemma på gården väntar alla djur på att husse ska komma hem igen, och Göran längtar efter dem.
Görans privata mardröm började den 1 september 2023. Claudia Muraszombathi körde in sin man till akuten.
– Han var inte sig själv. Göran brukade alltid vara först upp på morgnarna och tidigt ute hos djuren. Nu kom han först inte ur sängen och förstod inte vad jag sa. Men han klarade av att gå ut till bilen.
Sen dess har inte Göran gått en meter på sina ben.
På sjukhuset misstänkte man snart TBE – trots att Göran var fullvaccinerad mot den färstingburna sjukdomen. Efter flera dagars negativa ryggmärgsprover verifierades till sist det läkarna trott.
Samtidigt blev Göran snabbt allt sämre, krampade, fick svårt att andas, förlamades och han sövdes. Han vårdades med livsuppehållande insatser i en dryg månad på intensivvårdsavdelningen, innan han flyttades till Stockholm för specialistvård.
På rehavavdelningen på Mälarsjukhuset har Göran blivit trygg. "Det har tagit tid för mig och personalen att lära känna varandra och för dem att se mina behov. Nu fungerar det jättefint. Jag får sån ångest av tanken på att jag tvingas flytta härifrån."
Den kraftiga infektion som TBE-viruset skapade i hjärna och ryggmärg hade orsakat inflammation som påverkat det centrala nervsystemet och alla funktioner i kroppen, fysiska och kognitiva. Efter ett år på Remeo var Göran ändå så pass stabil att Sörmland beslutade att ta hem honom igen.
– Han är så maktlös och så helt beroende av hjälp. Det är en stor framgång bara att han nu kan använda larmknappen intill sängen med sin hand, berättar Claudia.
– Av den anledningen var Göran väldigt orolig inför flytten hit. Han såg fram emot att få komma hem till Eskilstuna, och både jag och mina söner och andra familjemedlemmar och vänner kan vara hos honom oftare. Men det blev väldigt stressigt innan Göran och personalen lärde känna varandra. De utbildades i maskinerna Göran är helt beroende av och det har tagit tid innan allt nu fungerar jättefint. Nu kan de läsa av hans behov, och han kan slappna av mer. Då kommer beskedet att avdelningen ska stänga.
– Ingen kan säga hur bra Göran kan bli, om han kommer att kunna andas, gå och äta själv igen. Det känns som att chanserna försämras nu.
Hästar har varit ett stort intresse för Göran Persson i hela hans liv. "Och mig hjälper de nu, när jag bryter ihop och gråter ute i hagen. Hästar är verkliga helare", säger Claudia.
Göran Persson, 72, har hela sitt liv varit en aktiv man, engagerad inom idrotten och med ett stort socialt engagemang för de svaga i samhället. Många känner nog igen honom från tiden som framgångsrik styrkelyftare för ASK eller som aktiv i Eskilstuna Rugbyklubb. Tillsammans med svenska damlandslaget i rugby har han som massör rest världen över.
Han har jobbat inom missbrukarvården, engagerat sig på olika sätt för socialt utsatta medmänniskor och startat avhopparverksamhet för unga kriminella i kommunens regi. Göran har drivit familjehem i många år och även varit smed i hemstaden.
Vad drömmer du om nu?
– Att vara hemma på gården. Att gå ut och gå, springa, rida och pyssla med djuren. Och att göra nytta, hjälpa andra.
Göran Perssons och Claudia Muraszombathis mardröm började den 1 september 2023, när Göran fick de första skrämmande symptomen på den fästingburna virussjukdomen TBE.
Claudia mår inte heller bra alls.
– Jag har klappat ihop nu, jag är helt slut. Men måste vara stark för Göran. När han mår bra och är positiv går det bättre, men nu när han är så stressad och orolig...
Hon är tacksam för all hjälp hon fått och får av sina söner.
– Jag vill inte dö här, viskar Göran, jag vill dö hemma.
Claudia torkar hans tårar och kramar honom. I somras firade de tioårig bröllopsdag.
– Du ska få komma hem, det har vi ju bestämt. Det har jag lovat dig.