Sven betraktades som fullvuxen redan vid tolv års ålder. Han arbetade hemma på gården i Estland för att bidra till familjeförsörjningen och de åtta småsyskonen.
Andra världskriget pågick för fullt och var högst påtagligt i vardagen.
– Ryssarna hade bunkrar och värn ute vid kusten och när vi var där en gång för att titta så sköt de efter oss. Vi sprang för våra liv, ett skott träffade ett träd, bara några centimeter från mitt huvud. Det är ju otroligt att de sköt mot oss barn, säger Sven och minns den händelsen som om det var i går.
Sven Borrman växte upp i svenskbyn Spithamn i Estland. Byn hade cirka 200 invånare. De levde på fiske, jordbruk och skutfrakt.
Andra världskriget hade fört hela byn tillbaka till medeltiden.
– Vi skördade med lie och tröskade för hand för vi hade inget drivmedel till tröskan. Det var ett hårt liv, berättar Sven.
Om Svens förfäder kan vi läsa på runor som är resta runt om i Sverige. De var vikingar som reste i öster. Några blev kvar på öarna runt finska viken.
Svens familj levde av fiske, jordbruk och skutfrakt innan de flydde ryssen.
I dag sitter Sven hemma vid köksbordet i Eskilstuna. Han har gnistrande klarblå ögon och knivskarpt minne. Han berättar på en dialekt som påminner lite om en blandning av dalmål och finlandssvenska. Han minns hur det var när de lämnade släktgården i Estland tillsammans med familjen för att fly till Sverige.
På bordet ligger flera böcker, tidskrifter och dokument som Sven skrivit om i ämnet. Han är driftig och snäll, men kan även tala om vart skåpet ska stå när det behövs.
Som när de tyska vakterna försökte hindra honom från att bära ombord vänners ägodelar på flyktbåten.
Eller när han blev uppkallad till den första arbetsgivaren i Sverige.
– En dag hösten 1941 slog en rysk granat ner på vår gård. Granatsplitter for genom fönstren, som tur var blev ingen allvarligt skadad, berättar Sven. Nu var det hög tid att lämna landet.
– Min far Alfred och tre andra familjer, var klar med båten som vi skulle fly med, men då kom ett bud om att vi skulle få hjälp av tyskarna att ta oss över till Sverige. En varm sommardag i slutet av juli 1944, packade vi med så mycket vi kunde bära. Vi överlämnade gården till en vän i byn. Våra kor stod fortfarande kvar i ladugården när vi for.
Sven visste att flykten var definitiv och att de inte skulle återvända.
Framme vid hamnen i Rohukula dröjde det en vecka innan skeppet Juhan kom. Under tiden bodde de i en magasinsbyggnad på kajen och levde av maten som de hade tagit med.
När de väl fick gå ombord utsågs Sven, som var reslig och kraftigt byggd trots sin ringa ålder, att bara bära ombord endast det nödvändigaste.
– En tysk vakt stoppade mig när jag bar ombord mina vänners ägodelar, men jag kunde flytande tyska och sa att det var flyktsamordnaren Dr. Ludwig Lienhard som gett mig order om att bära ombord sakerna. Då muttrade vakten till svar och jag kunde fortsätta att bära ombord sakerna.
En tysk patrullbåt lade sig intill flyktbåten och då försvann många privata ägodelar från familjen.
Det tog drygt ett dygn att åka över Östersjön. Totalt var det 481 personer på den överfulla båten när den lade till vid Breviksbryggan på Lidingö i Sverige. Många var hungriga efter resan. Svens stora familj hade varit utan mat länge.
– Jag fick en rågsiktskaka. Det var första gången jag åt en sådan och det smakade så gott, minns Sven.
Efter flyktingförläggningen i Doverstorp utanför Finspång flyttade familjen till Eskilstuna där Sven och hans far fick jobb. Pappa Alfred blev ladugårdskarl och Sven blev kördräng på gården utanför Eskilstuna. Gårdsägaren var nazist och ville att de hälsade på honom med Hitlerhälsningar, men en dag tog det stopp. Det var regnigt och kallt när Sven, som saknade regnkläder, selade av hästen och avbröt jobbet.
– Då blev jag genast uppkallad till gårdsägaren som ville sätta mig på plats. Men jag kunde tala för mig och efter det mötet var det slut med Hitlerhälsningar på gården och jag kunde arbeta när det passade, berättar Sven.
Resten är historia och Sven har levt ett bra och äventyrligt liv i Sverige. 45 år senare fick han möjlighet att besöka det svunna familjehemmet på andra sidan Östersjön.
– Oj! Det var känslosamt, minns Sven med blanka ögon samtidigt som han får en klump i halsen och sväljer.
– Vi blev mycket väl mottagna och det var en fantastisk upplevelse. När vi kom in i rummet där mor hade fött alla barnen, den känslan var väldigt stark. När vi skulle gå ner på stranden stoppade ryssarna oss. Ingen civil hade fått gå på stranden de senaste 40 åren. Efter ett tag kunde vi övertala dem så att vi fick gå ner till havet igen efter alla år.
På väggen i köket sitter ett foto från ögonblicket när de var på stranden.
Hela livet har Sven arbetat aktivt för att bevara och berätta historien om livet i svenskbyn och flykten därifrån.
I dag har familjen en sommarstuga i Spithamn by i Estland som de ofta återvänder till. Med sommarstugan är cirkeln åter sluten för familjen Borrman och svenskbyn Spithamn.